Hållbart i dag kan vara ohållbart i framtiden

Mitt förra blogginlägg, där jag problematiserade idén om rivningsförbud, renderade inte i särskilt många delningar eller upptummar i sociala medier. Däremot en del uppmuntrande och ryggdunkande mejl liksom ett par mycket uttömmande och bra repliker (i bloggens svarsfält), från bland annat ACAN vars debattartikel i Aftonbladet, där de uppmanade till rivningsförbud, jag citerade i mitt inlägg.

En misstanke som gnager är att vår bransch är tämligen inriktad på konsensus. Att vi mår bra när vi tycker lika, ibland till den grad att vi blir ängsliga för att tycka olika. Att vi backar ut ur rummet när resonemanget blir för tvetydigt och komplext. Ett grupptänk som i så fall är besynnerligt – och i värsta fall kontraproduktivt – för en bransch som i och med klimatkrisen står inför sin svåraste uppgift någonsin.

Den gnagande känslan blev än starkare av tongångarna på Arkitekturdagen i Malmö i september 2024. Vi ska kroka arm och enas kring att det mest miljövänliga huset är det som aldrig byggs. Det var mycket åsikter och statements men mindre av panelsamtal där olika åsikter brottades mot varandra.

Det kanske är så att vi behöver bygga mer, inte mindre, fast på ett radikalt annorlunda sätt? Tänk om det är så att framtidens behov kräver storskaliga stadsomvandlingar, inklusive stora mängder rivning, och att vi då måste hitta sätt att lösa det på ett sätt som inte ödelägger planeten? Kan det vara så att det vi enas om är klimatsmart i dag faktiskt inte kommer att vara giltigt i framtiden?

Oavsett vad man tycker om Mark Isitts artikel i GP, där han problematiserar återbruk i industriellt byggande, så nuddade den en för branschen känslig punkt. Inte minst visade hans inlägg att det inte finns några enkla svar på hur byggande ska slösa mindre på jordens ändliga resurser.

Visst, demografikurvor visar förändringar som kommer ha stor betydelse för vad vi bygger – och inte bygger – framöver. Till exempel kommer vi snart att ha ett överflöd av förskolor i Sverige. Skyfall och värmeböljor drabbar världen på sätt vi inte sett tidigare, vilket också måste prägla framtidens stadsbyggande.

Och så har vi byggbranschens klimatavtryck som gör det oförsvarbart att fortsätta bygga på samma sätt som nu. Allt detta kräver omställningar, men det är förändringar som i någon mån går att planera för.

Detta måste emellertid kunna löpa parallellt med tanken att vi inte vet hur framtiden ser ut, att vi inte vet vilken typ av städer som bäst inrymmer de samhällen som finns om 100, eller ens 50 år. Svaret är inte ett, utan en myriad. Springer branschen för mycket på samma boll, ängslig för obekväma uppfattningar, så riskerar man stora misstag.

Och misstag har som bekant gjorts förut i arkitekturhistorien, särskilt under sena efterkrigstidens stadsbyggande. Mycket av det hade kunnat undvikas om avvikande uppfattningar hade fått större utrymme.

Kanske skulle arkitektskolorna – parallellt med sitt fokus på hållbarhet – också utbilda sina studenter i att manövrera i en okänd värld; en värld där begreppet hållbarhet kan komma att förändras och innehålla andra prioriteringar än vad vi kan överblicka i dag. Det skulle innebära en pedagogisk utmaning av rang men tanken blir intressantare ju mer jag (som undervisar på BTH) tänker på den.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari menar att det kanske är första gången i den mänskliga historien som vi inte har en aning om hur arbetsmarknaden – ja, samhället i övrigt med för den delen – kommer att se ut om 25–30 år. AI är enligt honom den största orsaken. Den egenskap han förutspår kommer att bli mest värdefull i detta klimat är ”mental resiliens”, det vill säga en psykologisk kapacitet att hantera osäkerhet, oförutsägbarhet och en förmåga att anpassa sig till snabba konstanta förändringar.

Hur man utbildar studenter i det får någon annan svara på, men en sak tror jag är säker: det skulle krävas att olika perspektiv och uppfattningar på riktigt bryts mot varandra.

Aron Aspenström