Plankartan är en konstform i sig

Rapporten ”Ineffektivt stadsbyggande – erfarenheter av nuvarande lagar, regler och arbetssätt i praktiken” av Kristina Alvendal, tidigare stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, innehåller över 100 sätt att effektivisera en – i hennes tycke – ohyggligt ineffektiv svensk stadsbyggnadsapparat. I den nyutkomna rapporten hävdar Alvendal att det finns tydliga samband mellan långa ledtider och ökade kostnader.

Många av förslagen på lösningar stavas avreglering. Bland annat föreslår författaren att PBL (plan- och bygglagen) i dagens form åker i papperskorgen.

Minskad styrning ska öka flödet av färdiga detaljplaner. Det finns absolut en logik i det, och tröga planprocesser riskerar att skrämma bort exploatörer, absolut. Samtidigt är det något som skaver här. Är det verkligen i första hand snabbare processer som behövs?

I en tid när rivningar måste minskas radikalt borde väl kvalitet – detta subjektiva begrepp … – snarare än effektivitet vara ledord? Om materialmässig, funktionell och estetisk kvalitet i det byggda ökar minskar med tiden rimligen behovet av rivningar. Det blir dessutom lättare att med gott samvete riva det som uppenbart inte är bra, för att ge plats åt kvalitativ arkitektur och stadsbyggnad.

I en tid där både arkitekturuppror och CO2-uppror får stor plats i offentligheten riskerar kvalitetsbegreppet att hamna på efterkälken, särskilt som plan- och byggprocesser tenderar att avregleras i kostnadseffektivitetens namn.  

Många kommuner eftersträvar öppna, flexibla detaljplaner där max tillåten byggnadshöjd och exploateringsgrad inte sällan är enda begränsningar. Det är mumma för exploatören, och verkar ligga i linje med Alvendals rapport.

Samtidigt sätter det högre press på bygglovsavdelningarna, den instans som reglerar inkomna bebyggelseförslag. Om ett förslag är undermåligt men inte strider mot detaljplanen får tjänstemännen i stället hänvisa till att subjektiva och ibland luddiga kriterier, såsom ”god boendemiljö”, inte uppfylls. Det kan leda till frustration, missförstånd och överklaganden och i slutändan paradoxalt nog betydligt högre kostnader.   

I andra kommuner är det precis tvärtom. Här ska detaljplanerna skräddarsys efter ett visst bebyggelseförslag, på grund av exempelvis riksintressen. Då styrs merparten av stadens utformning redan i detaljplaneskedet. Inte sällan till förtret för fastighetsägare som vill hålla många olika lukrativa möjligheter öppna för framtiden, eller för byggare som vill trycka in mer BTA (bruttoarea) än vad tomtens kostym tillåter.

Som verksam arkitekt i sydöstra Sverige har jag erfarit båda ytterligheterna och hela spektrumet däremellan, och ser för- och nackdelarna med båda scenarierna.

Varför det kan skilja sig så mycket mellan olika kommuner är svårt att svara på. Givetvis kan det finnas väsensskilda förutsättningar att ta hänsyn till i olika delar av landet. En tätbebyggd kommun har andra villkor än en glesbebyggd.

Historiska stadskärnor kräver känsligare (och mer styrda) detaljplaner än när nya stadsmiljöer växer fram på obruten mark. Men nog handlar det också om kulturen, vilken typ av detaljplaneprocess respektive kommun vill främja och är van vid.

Professor Lars Marcus skriver i sin bok ”Städernas stenar” om skillnaden mellan stadsplanering och stadsbyggnad, två praktiker som ofta sammanblandas men som egentligen grundar sig på olika traditioner. Han menar att ”även om stadsplanering har rötter i arkitekturen så baseras den idag ofta på en geografisk tradition av rumsliga studier, och syftar till att i planer föreskriva hur mark ska användas och med stöd i lagstiftning skapa demokratiska processer för upprättandet av dessa planer. Men detta förutsätter kunskap om hur markanvändningar och samband dem emellan ges en rumslig form, inte minst när det kommer till bebyggelse. Här behöver stadsplanering stöd av stadsbyggnad, en praktik baserad i en arkitekturtradition där man just tränar rumsligt formande.”

Det kan uppfattas som hårklyveri, men på BTH brottas vi lärare med just den här frågan. Hur kan studenterna få tillräckligt mycket kunskap om byggnadsarkitektur för att kunna rita kompetenta detaljplaner? Med andra ord: Hur mycket arkitektur behöver man kunna för att bli en bra stadsplanerare?

Plankartan reglerar juridiskt vad som är fysiskt möjligt att bygga och är det kanske kraftfullaste redskapet för att styra stadsutformningen. Den som kan hantera detta instrument på ett känsligt sätt blir också en kompetent stadsplanerare. För att nå dit måste man, som Lars Marcus säger i citatet ovan, ta ”stöd av stadsbyggnad”.

Bättre förståelse för rum och byggnadsutformning ger större förståelse för vad plankartans föreskrifter och begränsningar får för konsekvenser för den byggda miljön. En 13 meter djup byggrätt möjliggör andra typer av bostadshus än en 9 meter djup dito, för att ta ett enkelt exempel, men för att förstå det krävs viss basal kunskap om byggnaders funktioner och rumsliga logik.

Man kan då betrakta plankartan som en konstform i sig, ett instrument som juridiskt har möjlighet att mejsla fram olika stadsrum. Om viljan finns.

Kanske kan vi här återgå till begreppet kvalitet och konstatera att medvetna och känsligt utförda detaljplaner, som har stöd i en tydlig idé om vilken stad som ska byggas, inte bara ökar förutsättningarna för att det som blir byggt håller hög kvalitet. De skulle sannolikt även ge Kristina Alvendal och alla oss andra effektivare stadsbyggnadsprocesser.

Aron Aspenström