Rivningsförbud kan lägga krokben för stadsbyggnad

Den miljömässigt hållbaraste byggnaden är den som aldrig behöver byggas. Därnäst kommer den byggnad som inte behöver rivas, oavsett hur energieffektiv och klimatsmart huset är som kommer i dess ställe. Ett tillspetsat resonemang som kan ifrågasättas, men ibland kan den typen av kategoriska oneliners ruska om en diskussion.

Att byggbranschen fortfarande är långt mer linjär än cirkulär vad beträffar hantering av jordens ändliga resurser är emellertid knappast en nyhet för dem som läser en arkitekturblogg. Nätverket ACAN (som även föreläste på årets Arkitekturgala) proklamerar rivningsförbud, eller i alla fall att rivning ska vara sista utvägen när alla andra alternativ är testade. I dagsläget ligger detta långt bort då byggbranschens affärsmodeller i första hand är inriktade på nybyggande.

Samtidigt, och med risk för att låta förnumstig, tror jag det är viktigt att här ha flera tankar i huvudet parallellt. Att – som ACAN skriver – fullt fungerande hus rivs är såklart problematiskt, särskilt om det dessutom är byggnader med högt arkitektoniskt värde.

Men ett totalt rivningsförbud som omfattar även slentrianmässigt utförd icke-arkitektur hade lagt krokben för det vi kallar stadsbyggnad. Om dålig arkitektur bevaras i stället för att bygga nytt och bättre (förutsatt att det inte går att bygga om) riskerar man att i slutändan få en sämre fungerande stad. I stället bör det handla om att bygga kvalitativt och resilient från början, vilket över tid minskar behov av rivning.

På liknande sätt kan man säga att klimatsmart arkitektur inte nödvändigtvis behöver vara bra arkitektur – däremot måste bra arkitektur också vara klimatsmart… En byggnad helt i betong kan vara tio gånger bättre ur ett arkitektur- och stadsbyggnadsperspektiv än en byggnad helt utförd i trä, även om den senare skulle ha en överlägsen klimatdeklaration. Det är två olika måttstockar, som vi måste kunna prata om parallellt.

I sommar har två böcker om rivningar, eller närmare bestämt rivningsritualer, landat på mitt bord. Båda är utgivna i år och hanterar den mer existentiella, platspsykologiska och därmed svårmätbara aspekten av rivningar och stadsomvandlingar. Alltså något annat än de klimatmässiga konsekvenser vi får till oss i statistiska grafer och diagram över olika utsläpp och avfall.

Den isländska romanen ”Jarðsetning” (”Jordfästning”, inte översatt till svenska) av arkitekten och debuterande författaren Anna María Bogadóttir kretsar på ett existentialistiskt och ofta poetiskt sätt kring frågor om bevarande och återvinning ur ett ö-perspektiv, hela tiden med rivningen av en byggnad som ramverk för berättelsen: Den isländska industribankens huvudkontor i Reykjaviks centrum var en byggnad i tidsenlig modernistisk stil, som vid sitt färdigställande 1962 symboliserade framtiden för en liten ö-nation i skiftet mellan två epoker.

Byggnaden kom att bli både ikonisk och impopulär, och när den bara ett drygt halvsekel gammal slutligen revs år 2018 ersattes den av en hotellbyggnad med namnet ”Saga” (vilket möjligen säger något om vår tid). Bogadóttir arrangerade en happening för att – som vid en människas bortgång – uppmärksamma husets livsförlopp: dess födsel, utveckling, död och till sist jordfästning.

Begravningsarbetet skildrades först i en film och därefter i denna självbiografiska debutroman i jagform. Där får läsaren följa Bogadóttir från uppväxten i en liten isländsk fiskeby, genom tonåren i Reykjavik och påföljande studier utomlands, fram till det kravfyllda livet som arkitekt och trebarnsmor i en ofta mansdominerad och vinstdriven värld. Fotografier från rivningen i kombination med stillbilder från filmen och svartvita foton från byggnadens glansdagar och livet som utspelades där armerar berättelsen på ett suggestivt sätt. 

Den andra boken på samma tema är antologin ”En båge genom tiden: ritualer kring en Göteborgshistoria – om flickläroverket i Artisten” (red. Monica Sand) som är resultatet av de offentliga minnesdagarna vid rivningen av ett Flickläroverk i Göteborg i början av 2023. Det är en byggnad som har burit kvinnors utbildning, konst och kultur över många generationer, en rumslig minneskedja som nu är bruten. Ett 20-tal konstnärer och forskare bidrar i boken med sina perspektiv på byggnadens poetiska, sociala och mångsensoriska dimensioner. Bland annat beskrivs återskapandet av ”Bågdansen” och räddningen av muralmålningen ”Dansen” av Nils Nilsson från 1935.

I det som ACAN beskriver som vår tids ”rivningsvåg” framstår begravningsritualer vid byggnaders bortgång som viktiga motståndshandlingar. Men den existentiella dimension som rivningsritualer ger uttryck för – i form av invånarnas minneskedjor, associationer och upplevelser knutna till en plats – måste få en tydlig koppling till det klimatstatistiska resonemanget. Båda dessa aspekter är relevanta, och ingen bör utesluta den andra, när byggnader och platser rivs. Att införa rivningsförbud är helt enkelt inte riskfritt när det gäller omsorgen om vår gemensamma fysiska miljö.

Aron Aspenström