Var landar arkitekternas helikopter?

Vindstilla, som fallen från skyarna,
ligger Riddarfjärden.
Solen glimmar nästan som hos Bellman.
Startberedd men ovillig att lyfta
står en helikopter på en gul ponton,
långt från de stora händelsernas centrum.

Måhända pretentiöst att citera poesi i en arkitekturblogg, men Werner Aspenströms dikt Staden kan ge viss resonans till det gungfly som råder i branschen just nu. Den säger något om hur man någonstans kan hitta ett lugn i all den stress som osäkra tider innebär. Lättare sagt än gjort men ändå.

För även om arkitektbranschen är en startberedd helikopter, som inget hellre vill än att lyfta och flyga till de stora händelsernas centrum, så finns det någonstans något uppbyggligt med att tvingas vara kvar på marken, åtminstone för ett tag.

Men det var just den lilla brasklappen, ”ett tag”… Ingen har en spåkula och kan säkert säga hur länge ”ett tag” ska hålla i sig. Är vi i slutet, mitten eller – hemska tanke – i början av dippen? Om det är det senare, hur förhåller man sig till läget då?

Då är det inte längre en paus, som i bästa fall är uppbygglig och ger möjlighet till både personlig och branschmässig reboot, för att sedan komma tillbaka med nya fräscha insikter. Då är det snarare ett nytt normaltillstånd, något som i förlängningen lär påverka såväl antalet utbildningsplatser på landets arkitektskolor som hela professionens raison d’être.

De som var med under 90-talets stora kris vittnar om att många arkitekter försörjde sig som taxichaufförer eller tog andra mer eller mindre temporära knäck. Vissa kom aldrig tillbaka till yrket, andra kom aldrig ens in eftersom den första anställningen efter examen var så svår att få.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari menar att det kanske är första gången i den mänskliga historien som vi nu inte har en aning om hur arbetsmarknaden – ja, samhället i övrigt med för den delen – kommer att se ut om 25–30 år. AI är här den största orsaken. Vi är inte alls förberedda för detta skifte, där människor kommer tvingas återuppfinna sig själva vart tionde år eftersom arbetsmarknaden kommer att ändras i en aldrig tidigare skådad takt.  

Den egenskap han förutspår kommer att bli mest värdefull i detta klimat är ”mental resiliens”, det vill säga en psykologisk kapacitet att hantera osäkerhet, oförutsägbarhet och en förmåga att anpassa sig till snabba konstanta förändringar. Det är emellertid något som nutidens skolbarn inte alls får träning i.

Enligt Yuval Noah Hararis profetia kommer i stället det mesta av vad våra barn får lära sig i skolan i dag att vara helt irrelevant när de fyller 40. Här är det inte alltför långsökt att dra paralleller till vad många tror kommer gälla även för arkitektbranschen framöver.

Men, oavsett hur snabbt förändringens hjul rör sig, och oavsett hur mycket en människoålder hinner genomleva historiska, omvälvande skiften så har världen alltid förändrats. Från ens egen lilla punkt på historiens utvecklingslinje framstår världen utanför ens fönster alltid som självklar, som att den inte kunde vara på något annat sätt.

Ibland vidrörs man dock av den svindlande insikten att det i själva verket är precis tvärtom, att allt är godtyckligt och att världen kunde sett väldigt annorlunda ut om historiska förändringar tagit en annan riktning: Framtiden är fladdrig tills den passeras av nuet och naglas fast i historien – men kanske blir det lättare att på ett resilient sätt navigera en allt fladdrigare framtid om man lär sig umgås med tanken att också historien vilar på fladdrig, godtycklig grund.

Som Werner Aspenström skriver i sin dikt Fjärilen:

Fladdrighetens stil är illa ansedd
– men fjärilen använder den.

Stockholm är en regelbunden stad,
byggd av tegel och järnbalkar.

Du går på gatan. Den börjar gunga.
Du träffas av underliga vindkast.

Du undrar: vem bär på sin rygg
dessa stenhögar, kulturlager, vår jord?

En fjäril, som i sin illa ansedda stil
irrar omkring i rymden?

Aron Aspenström