Varför vurma för variation?

”Varför vurmar man så mycket för variation i svenskt stadsbyggande? Det är som att en varierad stadsbild är något otvetydigt positivt, som måste åstadkommas till varje pris, i varje projekt, oavsett sammanhang och situation?”

Jag får frågan av en sydeuropeisk kollega, som därefter spekulerar att det kanske handlar om en reaktion mot Skandinaviens starka modernistiska historia. Och visst ligger det något i det. Otaliga är de detaljplaner som föreskriver ”varierade fasader”, vertikalt indelade med olika fasadmaterial, fönstersättning och byggnadshöjder, där syftet är att ge intrycket av en småskalig fastighetsindelning med många olika byggherrar. 

Det är bilden av variation och småskalighet som är betydelsefull. Bilden av en stad som vuxit fram över tid. Vill man vara kritisk kan man kalla det imitation, eller fejk, och om byggnaderna dessutom utförs i en historiserande stil kan man även kalla det pastisch.

Strävan efter variation märks överallt i svenskt stadsbyggande vill jag hävda, från förföriska visionsbilder över nya stadsdelar till språkliga formuleringar i kommunernas gestaltningsprogram. Jag märker det redan hos mina studenter på Institutionen för Fysisk planering (där landets planeringsarkitekter utbildas), som generellt uppfattar variation som något odiskutabelt gott, något som ska bockas av i alla projektövningar, tillsammans med andra värdebegrepp som social hållbarhet, trygghet och mänsklig skala. 

Varför är det så? En gissning är att det rör sig om behovet av att ha begrepp som alla förstår. Variation är ett buzzword som är lätt att kommunicera i alla läger och som är självförklarande eftersom motsatsen kan sägas vara monotoni. Ingen vill bidra till en monoton arkitektur, därför blir variation en odiskutabel kvalitetsgaranti för att åstadkomma ”mänsklig arkitektur”.  

I dagens ofta stafettliknande bygg- och projekteringsprocess, där olika skeden upphandlas separat, är det vanligt att arkitektkontor byts ut både en och flera gånger längs resan. Den röda designtråden är som bekant inte lika rödlysande i Sverige jämfört med många andra länder. 

När bygg- och projektkostnader ska pressas krävs dels att kommunala tjänstemän har kunskap och pondus, dels att projekten har en snudd på övertydligt formulerad designkompass för att inte hamna ur kurs. Då spelar det mindre roll hur mycket tydlighet och talang arkitekterna har plöjt ner i startskedet, om de ändå byts ut när efterföljande projektfas handlas upp.

Det är här begreppet variation kommer in som en frälsare. Fastighetsutvecklare, politiker, byggare, arkitekter, kommunala tjänstemän och inte minst allmänheten kan alla samlas kring visionen om en varierad stadsbild. Sällan ställs frågan om varför visuell variation är viktigt på just den aktuella platsen, och sällan kopplas det ihop med begreppet kvalitet, vilket hade varit mer förpliktigande. 

En alltför vanlig syn är nybyggda flerbostadskvarter som fasad- och höjdmässigt är uppbrutna i olika delar (check på det), men där delarna i sig kan vara hur taffligt utförda som helst. På så sätt är strävan efter variation ett mer tillåtande och förlåtande arkitektur- och stadsbyggnadsideal eftersom undermålig arkitektur (i alla fall betraktad på avstånd) lättare hamnar i bakgrunden av den övergripande bilden. 

Om man ska vara krass så gynnar variation den ”excelarkitektur” som, i alla fall sett till mängden nyproducerad BTA runt om i landet, är den kanske mest dominerande typ av byggande idag. 

Strävan att visuellt variera den byggda miljön är emellertid inget nytt påfund. Även på 1800-talet ville man bryta upp kvarter som ansågs alltför storskaliga. Skillnaden är att då kom variationen naturligt, eftersom kvarter generellt var indelade i mindre fastigheter. Olika byggherrar var tjugofemte meter gav en naturlig variation, något som är ovanligt i Sverige i dag när de största byggaktörerna sällan är intresserade av små fastigheter, och mindre aktörer har svårt att få mark.

Att en annan väg är möjlig, om modet finns att planera annorlunda, visar inte minst nya stadsdelar som Vallastaden i Linköping och Norra Sorgenfri i Malmö. I dessa planprogram har kommunerna satsat på mindre fastighetsindelningar och en mångfald av aktörer. Även den nyligen avslutade utställningen ”I egen regi – pengar, ansvar, risker & arkitektur” på Form & Designcentrum i Malmö, om det ökade antalet projekt där arkitekter själva tar byggherreansvar, visar hur naturlig variation kan se ut.

Oavsett hur ett stadsbyggnadsideal omsätts i praktiken är det klargörande att nysta i var det har sitt ursprung. Jag tippar att en enkätundersökning bland landets stadsplanerare och arkitekter skulle härleda variationsvurmen till Jane Jacobs (och även till hennes idémässiga arvtagare Jan Gehl). 

Hennes tankar om städer på fotgängares villkor, om kommersiella och utåtvända lokaler i bottenvåningar, om småskalighet och variation i bebyggelsen, om medborgarinflytande och om mångfald i de offentliga rummen hovrar i dag över de flesta svenska stadsbyggnadskontor: En slags allmänkunskap, ofta så vedertagen att ursprunget emellanåt glöms bort. 

En varierad stadsbild ger associationer till heterogenitet och mångfald, värdeord som i sin tur associeras till demokrati. Att sammankopplingen är godtycklig visar exempelvis Karl Marx Hof i Wien eller Borstei i München – två modernistiska, storskaliga och nästan hundra år gamla bostadskomplex som trots sin repetitiva och monotona estetik ändå inrymmer de flesta övriga Jacobska kvaliteter. 

Det nästan 800 bostäder stora Borstei byggdes av en och samma byggherre. Här finns omsorgsfullt gestaltad förgårdsmark och gaturum, och utöver förskola, vårdcentral och annan samhällsservice finns här en stor mängd verksamheter i bottenplan (till och med en lokal lederhosenshop…). 

Mindre mångfald i arkitekturen behöver inte nödvändigtvis innebära mindre mångfald i stadslivet. Vallastadens brokiga arkitektur må vara naturligt framvuxen ur en visionär plan, och matchar på pricken samtidens strävan efter visuell variation, men om mångfalden i livet mellan husen infinner sig återstår att se. Det har att göra med så mycket mer än arkitekturen, och med bilden av den.

Aron Aspenström