Vi behöver fler arkitekter i kommunerna

Stadsbyggnad är en svår sak. Mycket ska klaffa för att resultatet ska bli bra. Resultatet ska dessutom gärna stå i minst hundra år, och vara ramen för människors vardagsliv lika länge. Det borde därför vara en av de viktigaste och mest grundligt hanterade delarna av samhällsbyggandet.

De utbildningar som i Sverige innehåller mest och bredast träning i att konkret gestalta stadens fysiska rum och byggnader – både byggnaden i sig, byggnader i förhållande till staden och platserna däremellan – är dels arkitektutbildningen, dels landskapsarkitektutbildningen.

I dag är det inte ovanligt att kommuner helt saknar arkitekter internt från dessa två utbildningar, även om detta torde vara vanligare utanför de större städerna. Det är en påtaglig brist i sig, givet ovanstående resonemang.

Men när exploatörer och fastighetsutvecklare långt ifrån alltid ser vitsen att anlita arkitekter för att utforma sina bebyggelseförslag är vi i en situation där svenska städer blir till helt utan inverkan av arkitekter. Ett stort systemfel, med allvarliga konsekvenser, eftersom det som byggs – som tidigare nämnts – bör ha målsättningen att stå i minst hundra år. Om man dessutom tänker in de nya avregleringarna i BBR är risken att lägstanivån för vad som får bygglov sänks ytterligare.

Den långsiktiga kvaliteten på dagens byggande är nämligen minst sagt ojämn. Om det beror på brist på kunskap om att kvalitet inte nödvändigtvis behöver kosta mer, eller brist på kunskap och referensramar om vad kvalitativt stadsbyggande kan vara, är inte lätt att svara på.

Däremot kan en större blandning av kompetenser göra svenskt stadsbyggande mer motståndskraftigt mot det som är det egentliga problemet i dag: att marknaden alltför ofta tillåts få fria händer. Det sker på bekostnad av andra aspekter, såsom det gemensammas bästa.

Tyvärr är det här en känslig fråga. Man riskerar att trampa individer på tårna. Vilket är synd eftersom det enbart handlar om de olika utbildningarnas konkreta innehåll och syfte, inte om talang, fallenhet, intresse eller personlighet. Likväl är det helt nödvändigt att vi kan prata om det, med högt i tak, för att få in rätt kompetens på rätt ställe i stadsbyggnadsprocessen.

Med det sagt är jag fullt medveten om att utbildning bara är en förberedelse för arbetslivet, och att det därför är fullt möjligt att glida in i andra roller och ta sig an andra uppgifter än man utbildats till. Jag är även medveten om att gestaltning är en komplex process där alla kompetenser behövs och att fler arkitekter i fler delar av kedjan långt ifrån är hela svaret.

Snarare tror jag att vägen framåt är en större blandning över lag. Där fler planerare jobbar i privat sektor och allt fler arkitekter på kommunerna, för att bryta den likriktning det kan innebära om merparten av de anställda har samma utbildningsbakgrund. På samma sätt vore det välgörande med fler arkitekter på beställarsidan, exempelvis vid framtagande av de stora byggbolagens typhus. De utgör en stor del av det som byggs och präglar stadsbilden i svenska städer och tätorter i dag.

Det handlar inte om att sätta arkitekter på piedestal utan om att få in fler synsätt och referensramar i fler delar av den kedja som är stadsbyggnad.

Aron Aspenström