Vi säger täthet när vi menar närhet

Viss arkitektur greppar tag rent fysiskt i staden. Ändrar flöden, kopplar om, löser upp förstoppningar. Den röda paviljongbyggnaden vid Sergels torg, som för ett par år sedan var nominerad till Kasper Salin-priset, är en sådan byggnad.

Med sin planmässigt prismatiska form utan baksidor och med sin trappa upp till Malmskillnadsgatan återskapar man kontakten mellan Sergels torg och Brunkebergsåsen. En gata som i ett halvt decennium upplevts som ett isolerat bakvatten får nu förnyad kontakt med staden.

Men några stenkast bort finns en plats som gjort en omvänd resa: Rivningar av Klarakvarteren i Stockholm gjorde att Brunkebergs torg gick från att vara en av stadens viktigaste trafiknoder och mötesplatser till att bli påtagligt öde. När gator togs bort och korsningar blev planskilda hamnade torget längre bort från andra platser, trots att det behöll samma centrala geografiska position.

Det här är två tämligen illustrativa exempel på att alla rum är relationella, beroende av närhet och kopplingar till andra rum, osynligt sammanflätade i ett system som i sin tur avgör hur det sociala livet gror i det urbana landskapet. God gestaltning av platser och byggnader har helt enkelt svårt att göra skillnad om läget i staden inte är rätt för den tänkta användningen.

En byggnad eller en plats kan ha identisk utformning med andra byggnader och platser i staden, men bete sig helt annorlunda. På samma sätt underlättar eller försvårar en byggnads planlösning och rumsliga struktur för hur byggnadens specifika rum är tänkta att användas. Rum i fil ger exempelvis en annan typ av boende, med färre privata utrymmen, jämfört med om bostaden har få genomgångsrum, även om de enskilda rummens form, storlek, fönstersättning, rumshöjd och inredning är samma.

Chalmersprofessorn Lars Marcus menar i sin nya bok ”Städernas stenar – Hur den byggda staden formar den levda staden” (Dokument Press) att enklavartad stadsplanering, där stadsrummen inte planeras i relation till varandra, är lika dominerande idag som under modernismens glansdagar. Enligt honom har vi idag ”en debatt om huruvida städer är vackra eller fula men ifrågasätter inte de rörelser de tvingar oss att upprepa dag efter dag”.

Lars Marcus vill tillgängliggöra kunskapen om denna osynliga men helt avgörande dimension av staden, en kunskap som enligt honom är tämligen okänd, i synnerhet inom den yrkeskår som faktiskt planerar och ritar våra urbana miljöer. Han menar att språket idag ofta blir ett hinder när vi pratar om städer, att svepande begrepp gör att vi blandar ihop vad vi menar.

Det blir särskilt tydligt i bokens distinktion mellan den byggda staden och den levda staden – eller med författarens ord den första och den andra formen – där den första handlar om stadens döda materia, dess stenar, och den sistnämnda om invånarna. Det är en till synes uppenbar åtskillnad men som visar sig väldigt svår att upprätthålla just för att vi språkligt hela tiden väver samman de båda sidorna. Menar vi byggnaderna och platserna i sig eller människorna som befolkar dem när vi talar om ”torg”, ”gata”, ”handelsplats” eller ”bostadsområde”?

Den här uppdelningen mellan stadens hårdvara och dess mjukvara är inget nytt sätt att betrakta staden. Romarna använde begreppen ”urbs” och ”civitas”, där det senare refererar till invånarna, och sociologiprofessorn Richard Sennett använder i sin bok Den öppna staden (utgiven på svenska 2019) begreppen ”ville” och ”cité” för samma dualism.

Det handlar emellertid inte om att en byggd form garanterar ett visst stadsliv, utan om sannolikheten att det infinner sig. ”Städernas stenar” lanserar begreppet möjliggörare – en benämning lånad från psykologin. Möjliggörare hör varken hemma i den fysiska miljön eller hos människan var för sig utan uppstår i mötet dem emellan. Samma fysiska miljö kan skapa olika möjligheter för olika människor, beroende på exempelvis ålder, rörlighet och tidigare erfarenheter.

Begreppet hjälper oss även att nyansera diskussionen om i vilken grad den byggda staden ”styr” människors liv. Det gäller inte minst den sociala segregationen i exempelvis många miljonprogramsområden.

Många sociologer värjer sig mot att den fysiska miljön skulle vara avgörande för utanförskap (det vore fysisk determinism) och hänvisar i stället till socioekonomiska orsaker, som exempelvis andelen hyresrätter och bostadsrätter. Arkitekturforskare som studerar samma fråga anser däremot att stenarna, den byggda stadens struktur, dess form och läge, har stor betydelse för segregationen.

”Förtätning” är idag ett modeord, men enligt ”Städernas stenar” säger det konventionella sättet att mäta täthet (byggd yta genom fastighetsytan) ingenting om rummens kvaliteter. Egentligen är det närhet vi önskar när vi vurmar för täthet.

En stadsdel som enligt Lars Marcus vill ”kramas” och skapa närhet men som egentligen gör något annat är Skarpnäcksstaden. Det är ett prisat exempel på senare decenniers nytraditionella ideal om stadsmässighet och har med sin rutnätsplan historiska förebilder.

Men eftersom Skarpnäcksstaden ligger som en enklav, omgärdad av matargator, och dessutom består av endast ett fåtal stora fastigheter uppnås inte den stadsmässiga variation och närhet mellan människor som eftersträvats, även om kvarteren och byggnaderna till det yttre ser ut att kunna göra det. Arkitekturen ser ut som stad men är det inte.

En annan – om än helt annorlunda – stadsdel som också skapar enklaver är Örestaden i Köpenhamn. Det är en stadsdel späckad med spännande arkitektoniska objekt, men relationerna och rummen dem emellan förefaller vara något som bara blev över när husen placerats ut. På många sätt ironiskt i ett land som myntat begreppet livet mellan husen…

För det handlar i slutändan om vad arkitekturen gör snarare än om hur den ser ut. På ett sätt så självklart att det blir banalt. I dagens polariserade offentliga arkitekturdebatt om fint och fult, i en tid så präglad av bilder, flimmer och snabba svar, riskerar emellertid denna långsamma, osynliga men helt avgörande dimension av den byggda miljön att bli ännu mer osynlig.

Aron Aspenström