Den urbana normen ger staden överläge

Två jättelika osthyvlar står lutade mot varandra i Ånäset i Västerbotten.

Jag vet det bara för att Frida Hyvönen sjunger om dem i sin låt Gas Station. Hon sitter på trappan till det forna danspalatset där ingen längre dansar. 1958 kom rock´n´rollen hit och unga kvinnor beskrivs ha blivit som tokiga.

Själv var hon där 1991 med sina vänner, coverbanden var tråkiga men det var okej för där fanns killar som kunde dansa. Senare i låten tittar hon upp mot osthyvlarna och undrar existentiellt var i världen man egentligen hör hemma. Och jag blir tvungen att googla var osthyvlarna står.

I en annan låt sitter Frida Hyvönen på toppen av Mariaberget på söder i Stockholm, dricker vin och pekar åt turisterna var olika sevärdheter ligger. Hon har flyttat till Stockholm men köpt ett hus i sitt barndoms landskap Västerbotten för att få känna sig rik och undrar varför folk skryter om att de aldrig varit längre norrut än till Gävle.

Jag kommer att tänka på Frida Hyvönens tankar om Västerbotten och om att flytta till ”stan” när jag på en träff med olika kulturutövare hör någon säga att vi befinner oss mitt i ingenstans. I själva verket befinner vi oss i Östra Ämtervik, en by på den värmländska landsbygden vid Frykens strand. Personen som tycker att vi är mitt i ingenstans uttrycker sin glädje över att vi alla kommit dit, hur otroligt det är att vi alla tagit oss hit.

Någon annan, som bor i trakten, tar illa upp. För henne och alla andra lokalbor är detta centrum för deras värld, inte en avlägsen plats i en periferi. Den urbana normen gör sig påmind.

Det kallas för territoriell maktordning, den struktur som gör staden till norm och landsbygden till dess motsats.

I dag är det populärt att prata om staden som motor för utveckling och tillväxt, om städer som attraktiva kluster av kreativitet. Blir landsbygden då det motsatta? Jordbruksverket skriver att hur vi värderar stad och land får konsekvenser för hur problem formuleras och vilka insatser som sätts in. Makt handlar inte bara om pengar och resurser, utan också om tolkningsföreträde och om vem som sätter agendan för vilka frågor som prioriteras.

Maria Wallström, docent i etnologi vid Södertörns högskola och knuten till Hälsinglands utbildningsförbund medverkar i P1-programmet Kluvet land. Hon menar att det finns en stark föreställning om att man inte ska bo kvar på mindre orter.

Det finns ett mönster som många förväntas följa: Om man ska vara värd något på landsbygden så måste man flytta därifrån och sen komma tillbaka, menar Maria Wallström. Man bör ha större ambitioner än att bo på landsbygden, men sen kan man flytta hem igen och berika sin barndomsbygd med sina nya kunskaper och erfarenheter.

I en rapport för Jordbruksverket skriver genusforskaren Malin Rönnblom att landsbygden inte är något som ”finns” utan något som ”görs”. I politiska policyer och insatser för landsbygden fylls den med ett innehåll som gör vissa handlingar och prioriteringar möjliga medan andra blir omöjliga.

Hon menar att detta är en relationell process, alltså att idén om vad landsbygden är hela tiden formas i relation till traditionella föreställningar om den och i relation till föreställningar om staden och det urbana. Och i denna dikotomi sätts staden i ett överläge som representant för modernitet och framtid.

I ett annat avsnitt av Kluvet land besöker redaktionen Annelie och Per Öhman vid Höga Kusten. För några år sedan sålde de sina kor och startade istället ett rabarbercafé. Både Sveriges och EU:s jordbrukspolitik har gjort det olönsamt för paret att hålla nötkreatur, på en månad kan caféet dra in lika mycket pengar som köttverksamheten gjorde på ett helt år. Men Annelie Öhman är ändå tveksam.

– Vi blir ett pittoreskt inslag, säger hon. Landsbygden blir något folk från stan åker till på sommaren. Men vi vill ju kunna leva här året runt.

Karin Andersson