I skuggan av framgångssagan Central Park – Seneca Village

Det är väl knappast en överdrift att säga att Central Park på Manhattan i New York är världens mest kända park? Den stora rektangeln har över 40 miljoner besökare om året och ingen plats på jorden syns oftare i film- och tv-serier. När jag studerade till landskapsarkitekt lyftes Central Park fram som ett enastående exempel på urban landskapsarkitektur och dess skapare Frederick Law Olmsted som en av de första och främsta – fadern av amerikansk landskapsarkitektur.

Mäktigt, tänkte man ju då.

Men under sommarens slöa skrollande på Instagram fick ett inlägg mig att stanna upp. Den framgångsrika bilden visade sig samtidigt dölja en helt annan berättelse.

Jag fick veta att när Central Park skulle byggas mitten av 1800-talet revs ett samhälle som hette Seneca Village. Den tidens afroamerikanska maktcentrum på Manhattan.

Visst, det är inte ovanligt att nya stadsdelar byggs ovanpå gamla. Det är inte heller ovanligt att myndigheter och makthavare skapar ett negativt narrativ om ett samhälles invånare i syfte att kunna gentrifiera ett område. Denna strategi används än idag, exempelvis när stora delar av Kvillebäcken på Hisingen i Göteborg revs, vilket forskaren Catharina Thörn visat i bland annat boken Den urbana fronten.

Nej, det som får mig att stanna upp är historielösheten.

Seneca Village bildades kring 1827 – samma år som slaveriet förbjöds i New York. Byn med trähus och trädgårdar växte fram norr om Lower Manhattans strikta rutnät och erbjöd en temporär fristad från rasism och en möjlighet för afroamerikaner att etablera sig. I Seneca Village ägde många av invånarna mark, vilket vid den tiden var väldigt ovanligt, samtidigt som det var en förutsättning för rösträtt och politiskt inflytande.

Inte undra på att New York Times journalisten Brent Staples benämner Seneca Village ”New York City’s black utopia”.

Men, likt andra utopier, blev Seneca Village inte långvarig.

Några decennium senare började planer på en stor offentlig park på Manhattan ta form. Det första förslaget innefattade ett område med förmögna markägare som tog strid mot idén och vann. Det andra innefattade Seneca Village. Även här blev protesterna starka och under flera år kämpade invånarna för att få behålla sina hem.

Trots att majoriteten av Seneca Villages invånare ägde sina hem beskrevs de av parkens förespråkare som ockupanter och deras bostäder som slum.

I slutet av 1850-talet revs slutligen Seneca Village – nu ett etablerat samhälle med flera aktiva kyrkor och församlingar. Byns invånare och deras värld – deras gemensamma historia – splittrades. I samma stund började också utraderandet av ett viktigt kapitel i berättelsen om New York.