Patriarkala normer styr även när vi gestaltar offentliga rum

Publicerad:
I Disorders Sauna Sessions har vi utforskat samtal som metod för att ta del av andra människors erfarenheter. Nakna i en bastu har vi fört separatistiska och intima samtal med främlingar om nakenhet, kroppsnormer och om arkitekturens avsikt och makt. Foto: Disorder

Äntligen! Patriarkatet vacklar. Är det nu det faller?

På tunnelbanan. Det är mycket folk, rusningstrafik. Jag står upp, sittplatserna är tagna. Det är rörigt, högljutt. Han står nära mig, har en grå rock, är tre gånger så gammal som jag. Jag ser honom inte ordentligt förrän han gått av, är borta. Kvar är bara känslan av hans kön som han stått och gnidit mot mig genom lager av tyg under resan.

På torget. Jag har har varit och handlat. Det är mycket folk ute, men det är ändå lugnt. Lite sömnigt som det ofta är på en solig sommardag. Tjena stumpan, hojtar några män från en bänk. Är det mig du ska laga middag åt, gumman? Kanske en avsugning till efterrätt? En lustig jargong. Jag låtsas inte höra, ökar stegen. Ingen reagerar.

På väg hem. Gatan är nästan tom, jag har varit på ute. Jag har känt av hans närvaro några steg bakom mig men vägrat bekräfta honom, vägrat bli rädd. Han börjar prata med mig, jag säger att jag inte vill prata. Han fortsätter. Vart är du på väg? Kom igen, bara snacka lite? Vi kan väl bli vänner? Han försöker ta min hand, vill bara hålla i den lite, säger han. Lutar sig mot mig, lägger armen om mina axlar. Jag sliter mig loss och går in i en nattöppen butik, håller mig nära kassan, stannar där tills jag tror att mannen har gått. Sen springer jag hela vägen hem.

Workshop som utforskar olika kroppars plats i det offentliga rummet. När kortet ”Låtsas att du är en man!” kommer upp händer alltid samma sak – personen sätter sig bredbent och lutar sig framåt. Som (idén om) en man. På bilden landskapsarkitekt Rebecka Rosén. Foto: Disorder

Denna typ av incidenter är så vanliga i mitt liv att jag omöjligt kan minnas dem alla. De är så vanliga i mina väninnors liv att vi nästan slutat prata om dem. Det är helt vanliga situationer på offentliga platser. Men att de är vardag betyder inte att de är oproblematiska eller att de inte påverkar mitt och andra kvinnors liv – det gör de, i väldigt stor utsträckning – eller att de ens är lagliga.

Men – samhället befinner sig just nu mitt i en revolution! Tack vare #metoo, #tystnadtagning, #medvilkenrätt och upprop inom många andra branscher berättar kvinnor äntligen om de systematiska övergrepp de utsätts för av manliga kollegor. Kvinna efter kvinna träder fram med fruktansvärda vittnesmål om övergrepp och det är inte möjligt för någon att blunda längre.

Jag känner mig upprymd och förtvivlad samtidigt. Jag känner en enorm sorg för all skit kvinnor behöver uppleva från män, beteenden som är olagliga men som ändå försvaras av andra män. Men jag känner också ÄNTLIGEN! Äntligen händer något! Äntligen blir den vardag som många kvinnor upplevt att de inte kunnat prata om synlig. Det är konkreta incidenter som är så många, så omfattade, att det är omöjligt att inte förstå att det handlar om en struktur. Om normer som styr vilka beteenden som anses ok i vårt samhälle, även om de är olagliga.

Som stadsplanerare och arkitekter ger vi form åt offentliga rum och platser där de flesta människor vi möter är främlingar. Och det är klart att det är samma normer, samma strukturer, som rättfärdigar mäns övergrepp på kvinnor på arbetsplatser som styr här.

Jag tror inte att en jämställd plats har en specifik form. Som går att kopiera på andra ställen och – Wow! Ett jämställt torg! Istället handlar det om att i både process och gestaltning ständigt ifrågasätta rådande normer – som i princip alltid är baserade på manliga erfarenheter i ett patriarkalt samhälle. En gestaltningsprocess som genomförs med ambition om att vara jämlik och med förankrade kunskaper och samförstånd om varför jämställdhet är viktigt, faktiskt nödvändigt, resulterar sannolikt i en mer jämställd plats än en process som inte integrerar jämställdhet i varje litet steg. Men ambition är inte nog. Nu krävs handling. Det går inte att blunda för konsekvenserna av ett ojämställt samhället längre.

Jag tror inte att vi kommer att kunna åstadkomma jämställda offentliga rum innan samhället är jämställt. Och verkligen inte innan vår bransch är jämställd. Jag är också övertygad om att vi i våra respektive yrkesroller kan ta ett mycket, mycket, mycket större ansvar när vi formger offentliga platser för att fler människor ska känna sig bekväma, trygga och hemma där. Mitt råd: börja med jämställdhetsintegrering på din egen arbetsplats.

Karin Andersson är landskapsarkitekt och grundare av det experimentella och forskningsbaserade kollektivet Disorder

P.S. Några tips på vart du kan vända dig:
#sistaspikenikistan är ett upprop mot sexuella trakasserier, övergrepp och sexism i byggbranschen. Sök på Facebook för att skriva under.
Män för jämställdhet är en ideell, feministisk organisation som arbetar med att förändra destruktiva normer kring maskulinitet. De arrangerar bland annat samtal i separatistiska grupper med enbart män.
Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kan hjälpa din arbetsplats och utfärdar även jämlikhetscertifieringar. En av deras metoder är separatistiska killmiddagar.
Settings utbildningar fokuserar på metoder och tillvägagångssätt som tar vidare teorier kring mångfald och jämställdhet in i en hållbar praktik.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Stadsmord är ett krigsbrott
Foto från Mostar i Bosnien-Herzegovina. Efter förstörelsen av staden började begreppet urbicid användas. Foto: Sharon Hahn Darlin
Bloggar
Publicerad:

Stadsmord är ett krigsbrott

Urbicid, stadsmord, är en brutal och irreversibel strategi som syftar till att erövra alla berättelser och minnen kopplade till den förstörda platsen, skriver Karin Andersson och Johanna Bratel.
Författare:
Disorder skriver med utgångspunkt från sin egen praktik på medborgardialoger och co-creation som inkluderar på riktigt.
Disorder
Den urbana normen ger staden överläge
Idén om vad landsbygden är formas i relation till traditionella föreställningar om den och i relation till föreställningar om staden och det urbana. Foto: Karin Andersson
Bloggar
Publicerad:

Den urbana normen ger staden överläge

När vi pratar om staden som motor för utveckling och tillväxt, om städer som attraktiva kluster av kreativitet, blir landsbygden då det motsatta? Det blir en dikotomi där staden får överläge, skriver Karin Andersson.
Författare:
Disorder skriver med utgångspunkt från sin egen praktik på medborgardialoger och co-creation som inkluderar på riktigt.
Disorder
”Du kan helt enkelt säga nej”
Bloggar
Publicerad:

”Du kan helt enkelt säga nej”

Alla vi borde ställa oss frågan: Hur kan jag som arkitekt bidra till ett bättre och mer rättvist samhälle? När politiker och beställare kommer med planer och projekt som inte respekterar mänskliga rättigheter kan vi helt enkelt säga nej, skriver landskapsarkitekt LAR/MSA Karin Andersson.
Författare:
Disorder skriver med utgångspunkt från sin egen praktik på medborgardialoger och co-creation som inkluderar på riktigt.
Disorder