Vi leker inte med barn – vi utvecklar Sveriges demokrati

 

De senaste åren har landskapsarkitektkollektivet Disorder, som jag är en del av, samarbetat med barn och unga för att utveckla offentliga platser. Vi har jobbat långsiktigt, platsspecifikt, strategiskt och målmedvetet. Vi har aktiverat platserna, byggt kollektiva skulpturer, workshoppat fram en logotyp, iscensatt en park, målat enorma självporträtt och haft vernissage och fest med över hundra barn. Vi har hängt där på kvällar och helger tillsammans med ungdomar från fritidsgården för att förstå en specifik plats utifrån deras erfarenheter och perspektiv på social samvaro i offentliga rum. Vi har jobbat länge med att barn och unga ska appropriera platserna och börja känna äganderätt över dem. Och för att alla andra, som passerar förbi, ska se vilken otrolig potential både platserna och barnen har.

En av de platser vi jobbat med är just nu under ombyggnad – innan jul kommer biblioteksplatsen utanför Rosengård Centrum att vara helt ny. Där kommer då att finns en plats vars gestaltning är helt baserad på input från barn och unga som sedan länge har en vardagsrelation till platsen. I ett och ett halvt år år har vi arbetat fram platsens nya form och innehåll tillsammans med unga medborgare utifrån en väl utarbetad strategi för kollektiv gestaltning och användande av offentliga platser.

Ändå får vi ofta höra att vi leker med barn.

Folk lägger huvudet på sned, ler uppmuntrande och återgår sedan till att jobba med vad de anser vara stadsutveckling ”på riktigt”. Alltså den stadsutveckling som handlar om ljusa visionsbilder och internationella investerare. Den typen av stadsutveckling som sker i mötesrum och drivs igenom av handskakningar mellan män i kostym. Som lockar delegationer från New York och Tokyo och genererar stadsbilder som kan publiceras i glossiga magasin.

Men vi leker med barn…

Jag blir konfunderad – men tyvärr inte längre förvånad – av att människor jag möter i vår bransch har detta synsätt. Att vårt strategiska och långsiktiga arbete reduceras till lek och anses oseriöst endast för att vi jobbar med människor som har väldigt liten makt i samhället, på platser som inte anses vara ”attraktiva” och i projekt med en relativt liten budget.

Idag är i princip alla tunga aktörer i vår bransch, i alla fall på papperet, överens om att social hållbarhet är en superviktig aspekt av stadsutveckling. Ändå ses några av de mest utsatta människorna i samhället – barn och unga – som ett gulligt inslag i dialogprocesser och deras erfarenheter och kunskap värderas sällan. De tas inte på allvar. Och när vi som landskapsarkitekter jobbar tillsammans med dem, då tas inte vårt arbete på allvar.

Vi har lärt oss väldigt mycket genom att samarbeta med barn och unga. De ger oss insikter och kunskap som vi inte hade kunnat få på något annat vis. De ungdomar vi jobbar med kommer vara vuxna inom några få år, då är det de som kommer att försöka välja var de ska bo, hur de ska uppfostra sina barn. Det är de som kommer ha makt att påverka samhället. Tyvärr har vi också lärt oss att många barn och unga är vana vid att inte bli lyssnade på, att inte bli tagna på allvar. Det har tagit lång tid att bygga upp ett förtroende oss emellan. Men nu litar de på oss. De frågar om vi kommer tillbaka snart och vi säger att: ja, det gör vi.

Vi leker inte med barn. Vi bedriver strategisk och forskningsbaserad stadsutveckling i samarbete med lokala aktörer. Att dessa aktörer är omyndiga gör inte vårt arbete mindre viktigt. Tvärtom.

Karin Andersson är landskapsarkitekt och grundare av det experimentella och forskningsbaserade kollektivet Disorder