Coronakrisen lär oss att planera för natur

Saknaden efter stadens mångfald, puls, händelser och ljud jag vuxit upp med var påtaglig i början. Men ju äldre jag har blivit desto mer accepterar, uppskattar och omfamnar jag Blekinges och småstadens fördelar. Närheten till variationsrik och tillgänglig natur är en sådan uppenbar fördel! Här sparas det inte på antal kvadratmeter grön yta per elev, invånare eller besökare. Det är sällan trångt i skärgården, längs strandpromenaden, i parken eller i staden. Att ha nära till lugna, gröna oaser inom räckhåll borde vara självklart oavsett plats man bor på – därför måste vi som arbetar med planering se till att skapa förutsättningar för dem. I den pågående coronapandemin blir vi varse hur värdefull naturen är för alla människor!

Mycket har satts på sin spets nu. Det är som om vi under de senaste decennierna kört i 170 kilometer i timmen mot ett tydligt mål och sedan tvingats bromsa kraftigt utan någon förvarning! Omskakade, omtumlade men uppväckta tvingas vi lära oss igen det vi redan vet, men verkar ha förträngt, för att vår höga hastighet skapat ett sätt att leva som inte lämnar så mycket utrymme för reflektion och eftertanke.

I tider av social distansering påminns vi stadsplanerare hur viktigt det är att i all utvecklings- och förtätningsiver inte planera bort stadens lungor! Sammanhängande gröna barriärer mellan olika stadsdelar, tätortsnära skogar, anlagda naturstigar, allmänt tillgängliga sjöar och rekreationsplatser, parker, spontanidrottsanläggningar och gröna skolgårdar.

Något annat som blir tydligt är hur uppskattningen av stadsbornas kulturmässigt händelserika sociala fördelar och rikedomar byts ut till blygsam beundran för landsbygdens efterlängtat enkla och förutsägbara trygghet. Detta då det plötsligt blir tydligt att det som en stadsbo tidigare sett som självklara saker – som att kunna inta sin lunch på en uteservering, i en välbefolkad stadspark eller på ett levande torg under de första soliga vårdagarna – plötsligt är ett minne blott.

För mig blir det ännu tydligare vilka åtråvärda fördelar vi blekingebor kan åtnjuta i vår vardag. Som möjligheten att inom en kvart gåendes, cyklandes eller med bilen nå en skog, en sjö eller någon av våra många öar och stränder. För om coronakrisen har visat något tydligt är det vikten av att kunna röra sig utomhus utan att möta för många människor.

Även om vi som bor i Blekinge i olika sammanhang räknas som glesbygdsbor och vår tillgång till naturen känns näst intill bortskämt obegränsad är det nu uppenbart hur våra naturreservat på helgerna fylls på med människor som behöver sin dagliga motion, men kanske bor i områden där dessa ytor inte räcker till. Under de senaste helgerna möter jag därför alltfler motionärer på ”mina” smultronställen.

Och jag tänker på och sympatiserar med mina vänner och medmänniskor i storstäder där konkurrens om dessa platser måste vara tusen gånger större. Tillgång till variationsrika tätortsnära gröna rum i våra allt mer trånga storstäder blir därför inte längre enbart en planeringsfråga utan en utgångspunkt till något så självklart som jämlik hälsa!

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn