- Hem
- Bloggar
- Emina Kovacic
- Glädje, sorg, saknad och väntan – som ett liv i snabbspolad variant
Glädje, sorg, saknad och väntan – som ett liv i snabbspolad variant
Som stadsarkitekt i en mindre stad har jag otroligt många kontakter med allmänheten. Det kan handla om allt från bygglov, detaljplaner, riksintressen, rådgivning i gestaltningsfrågor, missnöjesyttringar, ovårdade tomter eller bara nyfikna, glada och missnöjda medborgare. Kommunikation sker via telefon, twitter, spontanmöten eller e-post.
Efter snart nio år som stadsarkitekt tror man lätt att man upplevt alla varianter, men så får man ett brev från en kommuninvånare, ett brev som sticker ut från mängden och får en att genomgå en mindre känslostorm ståendes vid sitt höj- och sänkbara skrivbord, en plats man vanligtvis förknippar med att vara rationell, korrekt, tillmötesgående, saklig och inte visa så mycket känslor. Man överrumplas av många olika tankar, för brevet får en att skämmas över egen passivitet samtidigt som man känner stort hopp för mänskligheten:
“Hej Emina! Tack för trevligt samtal. Roligt att du är så positiv till de asylsökande och våra aktiviteter. Vi har språk café på tisdagar kl 18:30, du är så välkommen! Just nu börjar väldigt många av våra vänner på Guö bli väldigt deppiga och ligger mest och sover och äter dåligt. Jag blir så ledsen när jag ser det. Det är också därför jag jagar praktik med ljus och lykta…Hälsningar C.”
Plötsligt står man där i sitt arbetsrum och känner att det man gör till vardags och vanligtvis brinner för inte känns så betydelsefullt och viktigt i jämförelse…
Det finns ingenting så ädelt som människor som C som ger bort av sin dyrbara, ständigt krympande privattid för att hjälpa andra människor. Människor som många av oss inte lägger märke till eller orkar bry sig om.
Där och då bestämmer jag mig att tillsammans med min kollega och vän A själv göra en liten insats genom att dela med mig min snart 24 år gamla berättelse. För även om länder och krig skiljer sig märkbart från varandra är människor som förlorat grunden att stå på påfallande lika i sin sårbarhet. Detta oavsett vilket land, kultur eller socioekonomiska förhållanden de kommer ifrån. Visst är det underligt att ett brev från en person man inte känner kan få en att spola tillbaka bandet inom loppet av några minuter…
När du blir asylsökande sätts livet i pausläge. Det innebär att allt du någonsin gjort, tänkt, känt, anammat, upplevt och åstadkommit tillfälligt suddas bort i väntan på fyra sista siffror, ett personnummer, en identitetsrenässans som föregås av lång väntan och ovisshet. Det är som om hela din identitet, alla egenskaper som andra människor uppskattat, beundrat eller ogillat hos en själv stannat kvar på den platsen du flytt ifrån. Du förvandlas till ett tomt skal som väntar påfyllning. Med dessa 24 år gamla insikter mötte jag nervös, sorgsen och förväntansfull asylsökanden på Guö.
En sprudlande positiv och nyfiken C tar emot oss och vi förbereder vår presentation. (På väggar, tak och möbler sitter lappar med svenska ord som beskriver de ting lappen sitter på.) Alla på boendet känner C, de kramar henne, ber henne om råd, vinkar till henne, uppdaterar henne om senaste händelser. Man får en känsla av respekt, gemenskap, glädje, sorg, saknad och väntan – som ett liv i snabbspolad variant.
Min kollega A som stöttat mig i detta projekt har med sig sin nyfunna väninna S: en ung, smart, reflekterande asylsökande från Syrien med master i engelsk litteratur som ska hjälpa oss att tolka föredraget från engelska till arabiska.
Efter en lång stund med enbart några få åhörare börjar rummet sakta fyllas på. A berättar fakta om Sverige och får många nyfikna och avancerade frågor. Här sitter lärare, civilingenjörer, statsvetare, väg- och vattenbyggare, svenskar, syrier, afghaner, vuxna och barn.
Sedan är det min tur. Jag pratar på om kriget i Sarajevo, min bakgrund, min roll som stadsarkitekt, vikten av att lära sig språket och min utbildningsresa genom svenskt skolsystem. Trots att det pågår tjugo parallella konversationer (på minst fyra språk) i det, för uppdraget underdimensionerade, rummet känner jag att mitt budskap om hopp nått fram. För en kväll upplever jag det som C, A och många andra viktiga medmänniskor upplever varje dag: att varje enskild människa KAN göra stor skillnad.
Väl hemma: Trött, omtumlad och utmattad är jag otroligt glad över att just jag råkade få det där brevet…
Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn