- Hem
- Bloggar
- Emina Kovacic
- Med människan som utgångspunkt skapar vi bättre miljöer
Med människan som utgångspunkt skapar vi bättre miljöer
Det är när vi lyckas förena landskap, arkitektur, infrastruktur, kulturmiljö och planeringens sociala aspekter som vårt nerlagda arbete och ambition har störst chans att resultera i värdeskapande och hållbara livsmiljöer!
Häromveckan fick jag inbjudan att föreläsa om vikten av mångfald i det offentliga rummet och stadsplanering – från översiktsplan och detaljplan till bygglov– för blivande landskapsarkitekter på SLU i Ultuna. Jag kände mig hedrad över inbjudan och förtroendet att få inspirera dem som är min personliga inspirationskälla: studenter! Hungriga på kunskap, orädda, tydliga i sin ambition att förstå, oförstörda av verklighetens verkliga och påhittade problem och utmaningar, utrustade med genuin nyfikenhet som inte präglas av förutfattade meningar, sanna mot sig själva och det de tror på… Extra glad var jag över faktum att det handlade om just landskapsarkitekter. För landskapsarkitekter och arkitekter (trots många gemensamma nämnare vad gäller både utmaningar och möjligheter) sammanstrålar sällan under utbildningstiden. Det är anmärkningsvärt då de sedan förväntas samarbeta tätt, oavsett om de arbetar på kommuner eller som konsulter.
Mitt uppdrag var att förmedla de tvärvetenskapliga ambitioner som mina medarbetare och jag alltid försöker utgå ifrån. Att inte prata om stadsplanering enbart utifrån arkitektur och strukturer utan även utifrån kulturmiljö, kollektivtrafik och sociala aspekter. Att förmedla hur vi genom att planera tillsammans förvandlas till varandras budskapsbärare, något som underlättar och ökar trovärdigheten för våra projekt! Detta eftersom vi inte enbart skapar hus, gator, parker och torg, utan gemensamt regisserar människors framtida vardag. Genom våra penseldrag laddar vi olika platser med samsyn eller konflikter, lust eller obehag, hopp eller missnöje…
Professor Per G Berg från SLU i Ultuna som bjöd in mig har jag träffat vid flera tillfällen då vi båda föreläst om förtätning och dess konsekvenser för staden och för människorna. Hans varma och engagerande föreläsningar (med en dos av vältajmad ironi) brukar varvas med en uppskattad studieresa genom Stockholms olika kvarter. En resa alla som arbetar med stadsplanering borde få uppleva! Den ger oss möjlighet att genom en kroppslig och känslomässig upplevelse tillsammans med andra studera hur våra planeringsideal förändrats över tid. Från Citys oväntade radhus på tak, via Södermalms gemytliga oasliknande, gröna kvartersmiljöer till Sjövikstorget och dess karga omkringliggande kvarter som andas en helt annan skala, uttryck och upplevelse.
Jag uppskattar verkligen Pers sätt att låta kursdeltagarna få en kroppslig förnimmelse av den planering som en gång ritats av våra föregångare, för att sedan jämföra dessa med samtida stadsbyggnadsprojekt. Att genom en tidsmässigt komprimerad exposé av projekt tydligt se facit av de visioner, ambitioner och den möda som varje tidsperiod lagt fram i strävan att uppnå hållbara livsmiljöer. Att se hur ambitionen märkbart ändrats i tid och rum, där vår tid många gånger inte lever upp till en förebildlig livsmiljö. Tre av fyra platser låter han oss uppleva genom linser av de som kan området bäst – människor som bor där.
Kvarter där man kan se hur väderstreckförhållanden och fysiska förutsättningar hänger ihop med upplevd trygghet och social sammanhållning. Det blir för mig så tydligt i vilka sammanhang vi haft människan som utgångspunkt och i vilka sammanhang andra intressen har fått gå före. Och jag undrar varför? Kommunen har planmonopol, vilket innebär att vi sätter ramar för det som sedan ska bli nya stadsdelar, hus och offentliga rum. Därför är det viktigt att vi aldrig glömmer att vi inte enbart representerar byggherren utan även företräder de vars röster inte syns eller hörs i debatten: pensionären, studenten och den framtida hyresgästen!
Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn
