- Hem
- Bloggar
- Emina Kovacic
- Naturen har blivit lyxvara
Naturen har blivit lyxvara
Vårt mentala avstånd till det som är ”äkta natur” upplevs som allt längre för varje år. Många av de platser som vi tidigare besökt och uppfattat som vacker och tillgänglig natur har förvandlats till avlägsna, exotiska, exklusiva utflyktsmål som det krävs omfattande planering och väl fyllt lager av tålamod att besöka. Hur olika länder hanterar sina naturskatter skiljer sig väsentligt från varandra. I många länder är besök till nationalparker och naturreservat förknippat med inträdesbiljetter, förbokningar och höga kostnader, vilket begränsar mångas möjligheter till något alla bör ha rätt att uppleva.
Det är som om minnesvärda naturupplevelser måsta få kosta för att vi ska kunna uppskatta dem. Som om naturen blivit en lyxvara! För om alla hade möjlighet att besöka de allra finaste naturplatserna skulle även synen på samtliga naturtillgångar förändras i positiv riktning, liksom känslan för varför naturen är viktig för oss och hur vi bör förvalta den på bästa sätt. I förlängningen skulle det även kunna påverka hur vi förhåller oss till stadsnära natur, parker och andra gröna och blåa mellanrum. Som beställare, som förvaltare och som nyttjare. Det i sin tur skulle skapa större tryck och krav på mer grön- och blåyta vid nyexploateringar. Något som borde vara lätt att förstå efter denna varma och torra sommar.
Och för någon som ser arkitektur, landskap och gestaltning i allt är även naturen en aldrig sinande inspirationskälla. Precis som väl gestaltad arkitektur fascinerar även naturen med sin form, proportion, sina material och färgrikedom, oavsett om den kommer i en minimalistisk och avskalad eller en mera invecklad form.
De senaste åren har jag fattat tycke för stå-upp-paddling, ett fantastiskt sätt att uppleva natur på. Denna varma försommar och sommar även ett utmärkt alternativ att ta sig igenom Blekinges vackra och variationsrika skärgård och upptäcka nya platser när den heta, asfaltmarinerade staden känns som en alldeles för varm omslutande kofta. Förutom att jag hittat tillbaka till den vardagsnära naturen och tystnaden har mina vardagsutflykter även påmint mig om vikten av dess förvaltning. För även om Sverige på många sätt är en god förebild när det gäller förvaltning och användning av sina naturskatter så ser vi även här tydliga spår av nedskräpning. Det blir extra tydligt när man befinner sig på obebodda öar, vilket under de senaste åren har resulterat i flera städaktioner i skärgården där frivilliga krafter och kommunen tillsammans med olika föreningar samlat och rensat skräp som drivit i land från båtar eller lämnats kvar från besökarna i somras.
Som naturfrälst som uppskattar naturen i alla dess former blir jag besviken och ledsen över all nedskräpning jag ser och upplever, oavsett vilket land eller del av värld jag befinner mig i. För visst hittar man fortfarande många olika föremål i naturen: plastflaskor, krämburkar, apparater och andra otänkbara ting som belastar naturen och påverkar växt- och djurlivet. Ting som inte hör dit och aldrig borde hitta vägen dit. Och man måste undra varför det år 2018 fortfarande är okej att dumpa saker i naturen? Är det bekvämlighet, okunnighet, lathet, arrogans eller ren dumhet det handlar om?
Eller handlar det om människans uppfattning om platser generellt? Att vi ofta ger oss frihet att känna att vi äger platser bara vi råkat passera dessa? Att det är äganderättskänslan som ger oss ”rätt” till ett visst beteende, även om det kommer i sin mest oönskade och olämpliga form?
Själv tilltalas jag av tanken att det är vi människor som i själva verket tillhör olika platser vi besöker… Olika länge, ibland ytterst tillfälligt, en vecka eller två, ibland några år, eller som somliga ett helt liv på en och samma plats. Därför är det oerhört viktigt att hantera de platser vi besöker ömt och med den respekt och den ambition de förtjänar. Inte enbart för vår egen skull utan för att så många som möjligt ska kunna känna samma tillhörighet… en liten stund eller ett helt liv!
Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamn