Det personliga tilltalet

Musik har klarat övergången till tekniskt industriella produktionsvillkor mycket bättre än arkitektur. Hittade i våras Florence + the Machine’s nya skiva i musikappen. Redan vid första lyssningen på första låten händer det där. Något oväntat i rösten och ackordföljden som liksom öppnar något inombords. En kort känsla av svindel. 

Musik kan ibland förmedla det specifika och det djupt personliga. Trots att det verkliga avståndet är stort och trots en enorm grad av reproduktion, fungerar kontakten. Situationen för arkitektur är helt annorlunda. Avståndet till byggnaden är kort. Du kan sträcka ut handen och ta på den. Men känslan av personligt tilltal nästan alltid svag. Otydlig. All repetition och industrialiserad upprepning ofta väldigt tydlig, på ett sätt som inte berikar.

I en tidigare blogg har jag uttryckt frustration för den ofta framförda kritiken att samtidens arkitektur bara är fyrkantiga lådor. Om jag istället tar kritiken på allvar, vad hör jag då? Framför allt uppfattar jag ett missnöje med monotoni. Just fyrkantigheten är nog inte huvudsaken här. Det som framförs är att arkitekturen är påver, enformig, avskalad på dekorationer samt, kanske, alltför kantig. 

Ja, vi har ju siktat dit.

Modernismen handlade om rationalisering och förenkling. Ideologin och estetiken var rationellt pragmatisk. Formen följde funktionen. 

Det fanns motrörelser. Arts and Crafts hyllade det lantliga livet och ville lyfta fram mänskligare ideal. William Morris var en romantiker men också han omfamnade monotoni och industriell produktion i sina tyger och tapeter. 

Modernistisk design är ett estetiskt projekt men det passar industriell produktion som hand i handske. En gång hörde jag en italiensk arkitekt beskriva att hittills har vi arkitekter försökt förenkla så långt det går. Men nu försöker vi ta ett steg till. Han lämnade frågan hängande i luften och på ett sätt hänger den fortfarande där:  Vad innebär då nästa steg? 

I dag finns en tendens till ganska utvecklad likformighet. En sorts byggnadsmassans homogenitet. Till exempel trenden med monokroma färgsättningar. Väggar, tak, fönster, allt i samma kulör. Gärna samma på insidan också. 

Tre fina byggnadsexempel på samtida homogenitet är Liljevalchs, Tors torn och tillbyggnaden av Uppsala stadshus. 

Den intilliggande, ekonomiskt materiella komponenten här är lösviktifieringen av lokaler. Man bygger lokaler med vissa egenskaper som är attraktiva för många. Gärna utan alltför specifika inslag. En arkitektur för en agil ekonomi. Formen följer affärsmodellen. 

Parallellt med denna utveckling har upplösandet av byggnaden som enhet pågått. Detta har delvis haft ideologisk bakgrund. Man har velat bryta med hierarkin och skapa mer demokratiska miljöer. Men som så ofta fanns det en annan anledning också. Under samma tid växer kapaciteten och behoven i byggandet och traditionella lösningar blir alltför ineffektiva. Min mellanstadieskola hade en entré för varje klassrum för att undvika (den förtryckande?) huvudentrén. Men förstås med konsekvensen att korridoryta gick att spara.

Delvis tycker jag att detta gick fel. Jag uppfattade inte trapphuset på min lågstadieskola som negativ på något sätt och sjukhus blev svåra att orientera sig i. Men det är intressant att precis samma grupper som förespråkar en återgång till de uttryck som rådde innan detta också förordar ett mer auktoritärt samhälle. (Bulletin, GP, Arkitekturupproret, Kristdemokraterna, Moderaterna, prins Charles.)

Är de emot för att de längtar efter hierarkier?

Adolf Loos arkitekturuppror var ju riktat exakt mot de pompösa dekorationer han hävdade var irrelevanta, och skymde sikten för en saklig diskussion. Överdrivna dekorationer har ofta använts för att skyla över missförhållanden. 

Men samtidens förenklade byggnadsspråk riskerar att bli en sorts monoteism, en Theory of Everything. Där byggnadens helhet konsekvent inordnas i samma system. På ett sätt kanske detta trycker undan en polyteistisk mångfald eller motsägelsefullhet.

Det jag tycker samtidens arkitekter har att lära sig av historien är att byggnader måste kommunicera i olika skalor. Att utveckla fasadspråket där byggnaden ges en stark vävnadskaraktär är ett bra spår. Men husen måste bli en relevant plattform för språklig kommunikation också i en större skala. 

Inte bara texturen utan även rummen, entréerna, händelserna bör få ta plats. Säga något, inte bara inordnas konsekvent i ändlösa koherenta system. För att miljöerna vi skapar ska passa människor och inte bara affärsmodeller behövs särdrag, påståenden, ställningstaganden. Vi behöver struktur. 

Jag tror inte på en återgång till gamla hierarkier men jag tror att vi behöver rum och rumssystem som kan härbärgera större aspekter av oss än bara vår konsumtions-/produktionskapacitet. 

På en studieresa i Amsterdam kom vi av en slump förbi Steven Holls paviljongsbyggnad vid Sarphatistraat Offices. Byggnaden är ett långt drivet exempel på idén om byggnaden som textur eller material. Inspirerad av kompositören Morton Feldmans ”Patterns in a chromatic field” försöker byggnaden upplösa gränsen mellan rum och kropp. 

Känslan byggnaden förmedlade var omedelbar och fantastisk. Detta upplöst materiella. Ljusets närvaro i materialet. Inga särdrag kanske, detta var en byggnad helt hängiven idén om material, modern fysik, vibrationer och mönster. På många sätt ett modernt konstverk. Men byggnadens närvaro gick inte att ta miste på. Byggnaden vibrerade av personligt tilltal. 

Fredrik Mats Nilsson