Estetik har inga rätt eller fel

När litteratur- och teaterkritikern Mikaela Blomqvist i medverkar i en diskussion om kritik i P1 Kultur härom veckan säger hon att en kritiker bör avstå från att säga ”jag tycker”. Istället bör kritikern påstå hur det ligger till, med risken förstås, att ha fel. Ingen protesterar mot det som ligger strax under ytan, men ett kort ögonblick av osäkerhet går att ana. Följdfrågan som inte ställs är: Så du menar att det finns ett rätt och ett fel i dessa sammanhang?

Jag respekterar hållningen att en kritiker bör ta ställning. Men jag håller inte med. Jag tror inte att det finns rätt och fel i estetiska sammanhang, att en boks eller byggnads värde kan avgöras med ett rätt eller fel. Bra eller dålig. För mig är det en relation mellan verk och betraktare. Föränderlig, relationell, specifik och situationsbunden.

Att tänka på konsten som något frikopplat och oberoende av mänskliga upplevelsen och tolkningen blir bara konstigt. Stelt och ointressant. För mig är det den mänskliga komponenten som gör konsten intressant. Jag hör en subtil auktoritär ton i det Mikaela Blomqvist säger.

Samma tema kan skönjas i höstens intressanta litteraturdebatt i dagspressen. Blomqvist startar debatten med en artikel i Göteborgs-Posten där hon kritiserar svenska författare för att vara för självupptagna. Hon menar att deras fokus på sig själva kommer i vägen för litteraturen. Hennes huvudpoäng är att självupptagenheten utgör ett lågintensivt anfall på det gemensamma samtalet.

Mikaela Blomqvist skriver att en skönlitterär text bör utgöra ett genomtänkt svar på en formmässig fråga. Hon tycks mena att estetiken ligger utanför det personliga, som om det eviga allmänna var skiljt från det mänskliga.

De angripna försvarar sig med att på olika sätt framföra att det personliga skrivandet visst kan vara estetik. De tycker liksom jag att det personliga snarast är en avgörande ingrediens. De menar i alla händelser att estetiken är viktig.

Ingen säger som Rachel Belatchew i SVT:s K special, i en diskussion med företrädare för Arkitekturupproret, att stil är en ickefråga. Att vi numer lägger mer tid på klimatberäkningar än på att rita fasader. På hemsidan har Belatchew lagt till att detta inte ska förstås som att estetik är oviktigt, men det var ju det hon sa. Att estetiken är underordnad den tekniska prestandan, i det här fallet klimataspekten.

Stil och estetik är olika saker. Men att rita fasader och att åstadkomma genomtänkta svar på formmässiga frågor ligger nära varandra. Belatchew vill – tror jag – problematisera en ytlig hållning till arkitektur som hon (och jag) tycker att Arkitekturupproret står för. Blomqvist vill få författarna att skåda utåt istället för inåt.

Min uppfattning är att arkitekter ofta degraderar estetik till något ytligt, litteraturkritikerna ser det som det finaste. Arkitekter gömmer sig bakom tekniken, liksom för att hämta stöd i det objektiva, och spelar ner uttrycket, författarna tar hela scenen själva.

Kritiken som Arkitekturupproret anför mot arkitekterna har något gemensamt med Blomqvists kritik av självupptagna författare. Om man kisar ser de nästan likadana ut. Det individuella, eller i arkitekturens fall, det privata intresset, får ta för stor plats på det allmännas bekostnad. Man vill tygla det privata, det individuella, det alltför fria, det lössläppta. Inordna det, uppfostra det.

Det jag hör är en auktoritär kritik av liberalismen. Blomqvist vill uppfostra författarna in i en gemensam estetik, Arkitekturupproret vill detsamma med arkitekterna. Variation, som länge var vad missnöjeskritiken efterfrågade av samtidsarkitekturen, har hos Arkitekturupproret ersatts av klassisk stil.

Den här auktoritära tonen, är det verkligen den vi behöver? Att göra om staden till en fullskalig 1800-talspastich – är inte det att gå lite långt?

Med det sagt finns skäl att kritisera liberalismen: det alltför fria lutar åt det hållningslösa och gränsar till det meningslösa. Det är svårt att bygga upp och utveckla en estetik om alla bara kör sitt eget race. Och det är svårt att utveckla ett intressant formspråk om premissen hela tiden är att det ska bli fläskigare men samtidigt billigare. Ännu mer och ännu fetare och samtidigt generera ännu mer vinst. Kombinationen suger ut all gestaltningsenergi.

Arkitekturen behöver det utåtriktade, det kommunicerande och de allmängiltiga ambitionerna såväl som det personliga, specifika och lokala. Men det auktoritära kan vi förpassa till historien.

Fredrik Mats Nilsson