Ge Nobelpriset till ett geni som förtjänar det

En hyfsad mediastrategi ändå från Svenska Akademin. Man har fått hela världen att prata om huruvida det är rätt eller fel att ge Peter Handke Nobelpriset mot bakgrund av hans politiska ställningstaganden. Akademin försvarar beslutet med att priset inte är politiskt. Eftersom Handkes genialitet inte är ifrågasatt blir också konsekvensen att antingen är priset politiskt eller så måste vi acceptera vissa saker av genier. Akademins och Nobelkommitténs litterära kompetens ligger fast. Nobelpristagaren är ett geni och Nobelkommittén dess barnmorska. Skål för det, kulturprofilen.

Det effektiva greppet här, ur mediataktisk synvinkel, är att ingen vill bli påkommen med att förespråka konst som är pk, alltså politiskt korrekt. Alla skyndar sig därför att hylla Handkes konstnärliga förmåga. Men det handlar inte om pk-konst.

Man måste inte ge ett Nobelpris till Peter Handke för att han förtjänar det. Det finns fler som förtjänar det och Nobelkommittén har valt bland dem som förtjänar det. Det blir inte politiskt för att man inte väljer ett svin. Man väljer någon som förtjänar det. Det Nobelkommittén har gjort nu är att välja någon som är ett svin. Den har valt att bortse från detta och det gör valet politiskt.

Om Handke bör få priset eller inte hör inte hit. Frågan gäller vad det betyder att han får det nu. Hade han fått det på 1980-talet hade det varit okontroversiellt. Men nu, mitt under polariseringens högkonjunktur. Handke och Tokarczuk förefaller noggrant castade för att gestalta två ytterligheter. För att ”låta alla sidor komma till tals.”

Så vad kan man, eller måste man, acceptera av genier? Är det okej att de är svin? Är det rent av en naturlig följd av att vara ett geni?

Dagens genikult har en koppling tillbaks till Goethes Faust och födelsen av ett gränslöst konstnärsideal, en inställning att vi måste ödelägga för att kunna komma vidare, spränga gränser, överskrida. Temat finns anledning att återkomma till men det kan konstateras att vi idag lever med grava konsekvenser av denna inställning.

Vid ett tillfälle sa jag till en kompis att det är ju trevligt att ha vänner med olika musiksmak på samma fest. Han tyckte det var hållningslöst. Jag tycker att man bör ha stor acceptans för olikhet. Det är bra att umgås med personer som har andra åsikter. Man bör stå ut med att ens vänner är jobbiga, och rubbade och fulla av fel. Det gäller ju också en själv. Vidare måste man förstås acceptera att åsikten är fri. Trots att vissa då har helt sjuka åsikter.

En god vän brukar säga att han kan stå ut med att jobba åt otrevliga chefer om de är genialiska arkitekter. Rimligt tycker jag. Att någon kan utgöra en länk mot något större är skäl för mig att stå ut med att en del sociala basregler sätts ur spel. Men att därifrån gå till att genialitet ger en person rättigheter över andra människor, det är ett felslut. Normala regler för anständigt umgänge gäller även genier. Detta att folk spårar ur av maktberusning och börjar bete sig som de är mer värda än andra, det är aldrig okej. Det är tvärt om så att ju högre upp på stegen en person befinner sig desto högre blir kraven på uppförande.

Sedan resonemanget att man måste skilja verk från person. Då har man ju helt missförstått vad konst är: intensiva försök att kommunicera avgörande och obegripliga saker med andra människor. (Vad skulle det annars vara? Jättefina prydnadsföremål som man kan samla på och skryta med för sina ”vänner”? Välsvarvade och välavvägda byggstenar i det egna megalomana karriärbygget?) Varje konstverk är en ledtråd till en annan människa.

Konstens förmåga att beröra ligger exakt i dess förankring i mänsklighet. Att separera verket från dess upphovspersoner förvandlar konsten till en ren formfråga. Det är nonsens.

Le Corbusier är väl det bästa exemplet. Jag uppfattar le Corbusier som ett geni och som ett patetiskt svin. Båda sidor är fullt möjliga att uppfatta i konstnärskapet. Huset i Lausanne åt hans mamma är fantastiskt inlevelsefullt och kompromisslöst och underbart. Fullt av en massa underliga specifika saker, en hylla åt katten och ett litet fönster i muren som hunden kan skälla igenom. Den byggnaden är ut- och invänd i förhållande till Ville Radieuse, där han snarare framstår som en bindgalen psykopat. Visionär kanske men med klara brister i inlevelseförmåga. Allt det där är väl en sak. Hela storyn med vandaliseringen av Eileen Grays hus däremot är obehaglig. Där framstår han som djupt störd. Extra sjukt mot bakgrund av att han ändå var utsedd till modernismens förgrundsfigur och hon mer eller mindre förbisedd.

Visst, jag hade också blivit sur om jag varit i hans kläder.

Han har erövrat hela världen utifrån en hopplös underdogposition, förändrat arkitektur och stadsbyggnad i grunden. Och med en liten medelhavsvilla sliter hon allt i stycken. Med några enkla streck visar hon vem som är det verkliga geniet. Med minsta möjliga exempel gör hon tydligt vad det är han aldrig lyckats med. Jag kan förstå hur han kände (gissa i alla fall) och utifrån det åtminstone delvis sympatisera med hans oförmåga att hantera detta. Men övergreppet detta innebär finns det ingen ursäkt för. Det är omöjligt att acceptera. Att han vandaliserar hennes viktigaste konstverk. Tar över det och förstör det. Det är vidrigt. Det påverkar hela hans konstnärskap för mig. Det är så missunnsamt, så futtigt.

Det finns ingen ursäkt för le Corbusiers kränkning, ingen för Handkes och ingen för Arnaulds. Handkes böcker är inte förbjudna och Akademin får väl ge priset till vem de vill. Men med Handke som pristagare förstör den prisets värde. Pristagaren blir bara en bricka i ett spel om akademins perversa människosyn.

Så, nej, Svenska Akademin, det är inte okej. Er uppblåsta maktfullkomliga stil. Inte acceptabelt. Det finns inga särskilda geniprivilegier. Det spelar ingen roll hur säkra stilister ni är. För mig är ni osynliga, ointressanta, ovidkommande. Ni har förlorat kontakten med verkligheten, förankringen i den mänskliga erfarenheten.

Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White arkitekter i Uppsala