Kreativitet är inte nog

Nyvaken. En grynig bild på Thåström rullar fram i morgonscrollen. Turnépremiär i Uppsala. Man borde varit där tänker jag. ”Jag hatar Thåström” hör jag min fru morra i mörkret. ”Han har sin enda ballad som han döper till olika saker och kör hela tiden, och så den där rösten. Värdelöst!” Min fru har en stark allergi mot en viss sorts kreativt bakvatten, och jag har stor respekt för hennes väderkorn.

Thåström brukade vara ombytlig och rastlös på ett sätt där man anade att det gick ut över estetiken. Han kastade sig mellan genrer som han inte behärskade. Bytte form så ofta att det aldrig blev ens nästan formfulländat. Sökandet hade något febrigt över sig.

Har han nu blivit för bekväm? Om man blir för bra på ett uttryckssätt finns alltid risken att det blir blasé. Att det hela går på tomgång. Tidigt i ett konstnärskap uppfattar man drivkraften att lära sig formen så att innehållet kan bäras fram. När formen sitter kommer innehållet eventuellt i andra hand.

Har Thåström förlorat sin kreativitet?

Kreativitet är ett mytomspunnet begrepp. Nära kopplat till innovation och nyskapande. Presenterat sedan länge som en nödvändig förutsättning för konstnärligt skapande. Romantiserat som en magisk ingrediens i affärslivet. Beskrivet som något endast ett fåtal människor besitter.

Ofta används begreppet som om det också innehöll alla övriga aspekter av konstnärlighet. Men det tycker jag är vilseledande.

Kreativitet behöver man till allt. Såväl konst som matlagning som programmering eller snickeri. Det finns tusen tillämpningsområden för kreativitet, som egentligen saknar såväl konstnärliga anspråk som konstnärlig relevans.

Vissa kanske menar att en smart lösning på ett programmeringsproblem är konst. Det tycker inte jag. Däremot hör man ibland programmerare prata om snygg kod. Då har vi en annan situation. Det krasst effektiva har fått stå tillbaka för en elegantare lösning. Man erkänner plötsligt andra värden.

I. M. Peis tillbyggnad till Louvren har ett genialiskt uppfinningsrikt drag som man liksom häpnar inför. I ett utifrånperspektiv har han knappt nuddat ursprungsbyggnaden. Bara lagt till den här glaspyramiden.

Genom att förlägga alla nya kommunikationsytor under mark kan byggnaden behålla sin yttre gestalt och ändå få en enorm ny kapacitet att hantera besökare. Briljant.

En liknande svindlande känsla fick jag inför Foreign Office Architects Yokohamaterminal. Den demonstrerade en helt fri hållning till tektoniska och konstruktiva villkor och ägnade sig åt sinnesvidgande rums-flödes-skulpterande. Asfaltsorganisk, trafikflödesorganisk.

Så oerhört i samklang med sin tid, vilket var arkitekternas avsikt. I en intervju med Alejandro Zaera-Polo sa han något i stil med att de ville att byggnaden skulle bli en exakt avbild av nuet.

Nästan precis samma formulering använder Bill Drummond, ena halvan av 90-talsbandet the KLF, i dokumentären om bandet (finns på SVT Play). De ville skapa något icke-nostalgiskt, helt i synk med samtiden. Som i så hög grad också romantiserar att skita i att lära språket. Att aktivt inte bry sig om språket.

Hur lätt nostalgi blir en komponent i ett skapande som bara för ett ögonblick tillåter sig att titta bakåt är intressant. I. M. Pei och Foreign Office hade noll nostalgi på sina ritbord. Helt respektlöst och helt nytt. Intelligent, absolut. Men är det därmed konstnärligt?

I. M. Pei har på ett sätt dödat Louvren genom att ge huset evigt liv. Anläggningen har numer drag av generisk flygplatsmiljö, ständigt genomströmmad av turister där ursprungsbyggnadens pondus upplösts. Yokohamaterminalen har i vissa ljus karaktären av strandad val. Alltför tungt och alltför grovt förmår skalet inte fullt ut bära upp byggnadens fritt flödande idé.

Ett tema återkommer i samtal om kreativitet: att klargöra att rådande kulturproduktion är i otakt med tiden. Irrelevant. Man deklarerar viljan att strunta i allt och börja om. Och ofta funkar det. Som för Foreign Office, KLF eller Ebba Grön. Men efterhand räcker det inte. Man behöver ett språk och man måste bli bra på det. Bara inte glömma vad man hade att säga på vägen.

Ralph Erskine var en nyskapande arkitekt men på ett helt annat sätt. Hade ingen uttalad vilja att bryta upp. Han hittade ett nytt formspråk för det vardagliga genom att förskjuta och bearbeta vanliga ingredienser så att nya saker uppstod. Med en osviklig känsla för helhet och sammanhang täljde han långsamt fram ett helt eget uttryck.

Detta var ingen konceptuell uppfinning, snarare samma som förut men i delvis ny skepnad. Erskine lärde sig behärska sitt språk. Oerhört stark identitet, mycket svår att kopiera.

Att behärska ett språk. Att kunna ett hantverk. Men också att nå fram med det man gör. Att vara känslig inför sammanhanget, att förstå nyanserna. Att förstå situationen och vara närvarande i stunden.

En gång hörde jag två kompisar sjunga på ett dop. Det var fantastiskt. Blodet frös. Det var inget direkt kreativt i framförandet, det var bara oerhört bra. Det är inte bara ensidigt hantverkskunnande. Inte heller direkt det nyskapande. Det var där och då.

Kanske kan man kalla det konstnärlighet, den snåriga kombinationen av hantverkskunnandet, lyhördheten för sammanhanget och ögonblicket, kärleken till ämnet och drivet – känslan av att det man har att säga är viktigt.

Kanske är det otänkbart med konstnärlighet helt utan kreativitet. I sin minsta form som anpassningen till sammanhanget. Kreativiteten är en elektrifierande ingrediens. Inte bärande på egen hand, men det i anrättningen som utgör tecknet på liv.

Fredrik Mats Nilsson