Lewerentz, bossa nova och aristokratisk arkitektur

Arkitekten Lars Mikael Raattamaa sa i en intervju i P1 nyligen att Lewerentz var aristokratisk. Jag reagerade på det eftersom det kändes intuitivt riktigt. Programledaren frågade insinuerande om inte Lewerentz var brutalist, han kryssade ju varenda ruta i checklistan. Som att hon verkligen ville att han skulle vara det. Raattamaa suckade lite trött och svarade att jo men han är ju så aristokratisk.

Replikskiftet dröjer sig kvar. Uppenbarligen handlar detta inte bara om estetik. Går det inte att vara både aristokratisk och brutalistisk?

Jag tänkte att det jag själv uppskattar med Lewerentz är det specifika. Den intensiva närvaron och den stora omsorgen, och något med att det är specifikt. Dörren sitter just där för att någon ska gå in genom den. Händelserna finns där, inte som i en regi. Det är något annat. Man kan känna det, ungefär som i en berättelse. När jag hör radioprogrammet undrar jag om detta specifika är en del av det aristokratiska.

Haruki Murakami beskriver i boken “Kafka på stranden” i en kort passage relationen mellan administration, fantasi och folkmord. Det är fantasin som gör skillnaden menar romankaraktären, och Murakami själv gissar jag. Detta att leva sig in i andra människors liv, att se världen med deras ögon. Fantasi är förutsättningen för att inte samhället ska rämna. Ansvaret börjar med fantasin.

Häromdagen fick jag äntligen hem “Infinito vao”. En bok om en utställning om brasiliansk modernistisk arkitektur som jag besökte i höstas på Casa da Arquitectura i Porto. Boken har blivit tillgänglig för beställning först nu. Brasiliansk modernism visar sig vara en hemlig skattkista (i alla fall för mig som trodde att den i stort sett bara bestod av Oscar Niemeyer, som ju var duktig förstås men som jag har tänkt på som ett sådant gubbsjukt konstnärssvin i stil med Picasso, som ju också var duktig förstås). Den brasilianska modernismen rymmer mängder av fantastiska byggnader som jag aldrig hört talas om och boken ger en fin och ganska omfattande överblick. Arkitekturskolan i Sao Paulo av Vilanova Artigas och Carlos Cascaldi är ju till exempel infernaliskt bra. Som en Klas Anselm på anabola.

Flera av bokens projekt tycks framburna av en stark kollektiv rörelse, en gemensam tro på arkitekturens samhällsomdanande kraft. Runt projekten finns en lockande känsla av att dessa frågor är nya. Att svaren, där och då, formuleras för första gången.

Guilherme Wisnik, arkitekturprofessor i Sao Paolo skriver i en inledningstext att “It is during the so called golden years (the1950s) that the Brazilian artistic production in the areas of popular music, poetry and plastic arts – with Bossa Nova and the various concretisms – finally reaches the standard of modernity previously heralded by architecture and becomes capable of producing internationally valid, non-picturesque symbols, endowed with an aesthetic finish that we can describe as sophisticated without being aristocratic.”

Aristokrati igen alltså, och modernistisk vilja att bryta med den.  Det är klart att det moderna projektet i någon mening är i opposition mot aristokrati. En uppgörelse med den gamla makten. Men det betyder inte att alla aspekter av aristokrati måste vara irrelevanta. Sofistikerad utan att vara aristokratisk. Exemplet med bossa nova rör runt lite bland begreppen. Kritiken mot modernismen har ju ofta handlat om att den är omänsklig. Bossa nova är ett nytt uttryck. Modernt och sofistikerat men inte stelt eller torrt, varken föreställande eller aristokratiskt. Svalt men inte kallt. Bossa nova är romantiskt och inlevelsefullt, mänskligt och fullt av närvaro.

Många svenska byggnader från rekordåren känns inte som Bossa Nova direkt. Det finns gott om pärlor bland svensk modernism, men den stora massan av byggnader kanske istället har överdrivna drag av generalitet?

Detta specifika som jag uppfattar att Lewerentz håller på med, det är ju också att inte vilja vara alltför allmän. Inte för öppen och inte för transparent. Är det vad du menar Raattamaa, med aristokratisk? Omvänt är ju det allmänna, generella och utbytbara vanliga kvaliteter i modern byggnadskultur överhuvudtaget. Grunddrag i samhällsstrukturen rent av. Ju till en del vad som skiljer vår tid från den förmoderna världen. Om arkitektur blir för bra på att tydliggöra vår utbytbarhet blir den också lätt att ogilla.

Jag tror att Murakami har rätt. Inlevelse är avgörande. Och jag tror att det är detta som funkar för Lewerentz. Han må vara aristokratisk i sin privata hållning och allmänna hemlighetsfullhet men han är inte reaktionär. Han romantiserar inte gammal makt och ägnar sig inte åt tyngande symbolik. Han är alltid här och nu. Varje problem ges en specifik samtida lösning. Lewerentz odödlighet vilar endast på fullständig närvaro i ett förgängligt nu.

Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White arkitekter i Uppsala