Måndag hela veckan i arkitekturdebatten

Detta korta drama har utspelats i olika skepnader gång på gång genom historien, Detta att göra upp med gammaldags representativitet med hjälp av samtidsrelevans, hårda fakta från nutiden. Att riva för att få luft och ljus.

Det handlar om vilken sida av det representativa man befinner sig. Är man del av den upphöjda kultursfären, eller under dess klack. Är de representativa värdena det som håller en uppe eller det som håller en utanför.

Jag kommer att tänka på händelsen i trädgården när jag läser en ledarkrönika av Lisa Magnusson från maj. Hon är upprörd över paragrafrytteriet i begränsningsförsök gällande solceller och delar ut snytingar mot fula betongkomplex och byråkrati i allmänhet. Det är en bredbent baslinjeretorik som hämtad direkt ur den svenska grillhegemonin. Full av åsikter som “ju” “alla” kan “hålla med” om: Betong är fult, byråkrater är tråkiga dumskallar och solceller går definitivt före någon löjlig omsorg om utseendet på taklandskapet.

Texten gör mig irriterad. Skulle det vara en självklarhet att en långsamt framväxt och vårdad kulturmiljö omedelbart utan prövning måste ge plats åt nya, förmodligen halvbra tekniska lösningar? I denna fråga har jag tydligen blivit mormor.

Förvaltande och uppror. Jag upplever att svensk arkitekturdebatt på något sätt har fastnat i en nonsensdialektik.

Jag inledde min arkitektbana som bygglovarkitekt på stadsbyggnadskontoret i Uppsala. En ovärderlig erfarenhet. En övning i att väga mångas vaga allmänna intresse mot enskildas högljudda privata. Bygglov går inte att göra rätt med marginal. Om sökanden blir glad så blir grannen inte glad och tvärt om. Besluten måste vara rätt avvägda.

Förvaltandet av upplevelsevärden i gemensamma miljöer med delat ägande är en mycket speciell praktik. Många anser att detta inte alls behövs eftersom det blir bäst om alla fattar beslut utifrån sin lokala horisont, eller samma sak annorlunda uttryckt: det blir bäst om marknaden får bestämma. Men då bortser man bara från det allmänna intresset.

När det gäller solceller; visst, läget är akut – kanske måste vi stå ut med fula solceller i några årtionden för att minimera skadan av den förestående klimatkatastrofen. Min poäng är en annan: Det finns inget värde som åsidosätter alla andra. Avvägningar mellan delar och helhet, allmänt och privat, måste alltid göras.

Har man väl en gång hamnat i den förvaltande positionen finns det ingen väg tillbaka. Rebellens perspektiv är ett utifrånperspektiv. Detta faktum illustreras festligt av att Skönhetsrådet, eller Vårda Uppsala, är Arkitekturupproret + 50 år. Både Skönhetsrådet och Vårda Uppsala uppstod som folkliga reaktioner mot okänsliga rivningar. I Stockholm var det Södra Klara och i Uppsala Scheelehuset vid stora torget. Numer ägnar sig båda föreningarna åt att skydda den modernism de uppstod för att stoppa. Scheelehuset i Uppsala ersattes av Backström Reinius utskällda Åhlénshus som Vårda Uppsala härom året motsatte sig rivningen av.

Arkitekturupproret kan liksom Magnussons artikel ses som tecken på att relationen mellan svensk befolkning och svenska arkitekter är i behov av terapi. Arkitekterna har blivit som tyngdlösa spöken, som herrelösa trädgårdsmästare som envist fortsätter att formklippa häckarna alltmedan allmänheten fnyser.

Uppror i all ära, men det finns något besvärande statiskt med detta. Trots att den arkitektur som nu kritiseras fötts fram av en liberal marknadsekonomi används samma retoriska typologier som när kritiken gällde statligt socialdemokratiska byggnader: Fyrkantiga lådor av betong (oavsett vad de faktiskt är gjorda av), vilket är ett så generiskt invektiv att det i stort sett kan användas på vad som helst. Det är lite måndag hela veckan, vi är fångar i att idiotiskt upprepa samma stumma ritualer och samma tomma gester. Trots att det är vår gemensamma miljö det handlar om.

Det måste finnas ett annat sätt. Samtalet om samhällsbyggandet förtjänar bättre än att vara ett statiskt skyttegravslandskap präglat av snobbism och fantasilösa skällsord.

Vi behöver hitta ett sätt att både förnya och förvalta. För detta behöver alla ompröva sina positioner.

Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White arkitekter i Uppsala