Sommarlovets offentliga rum

Besöker Kingohusene utanför Helsingör för andra gången och miljön har samma verkan på mig som första gången jag var där, för mer än 20 år sedan. Jag älskar det direkt. Miljön talar till mig.

Den förmedlar upplevelsen av en sammansatt helhet, något som leder vidare, som hänger ihop utan att avslöja särskilt mycket vid en första anblick. Man förstår att detta är en miljö som låter sig utforskas. Det försätter mig i en sorts omloppsbanetillstånd. Här vill jag gärna cirkulera, i en periodisk men ständigt föränderlig cirkelrörelse.

Kingohusene från 1958 är Jørn Utzons första version av dessa terrasserade atriumhus i gult tegel. Enkla men jättefina enfamiljshus vecklar ut sig över ett kuperat landskap. Området innehåller ett antal motiv, komponenter upprepas och varieras minimalistiskt. Gruset på marken, en viss typ av murkrön och avskalade portmotiv, tallarna. Den djungellika växtligheten. Det drivna användandet av gult tegel.

Sammantaget skapar dessa välavvägda delar en karaktärsfull helhet. Det ger en omisskännlig stil. Men det som verkligen flyger tycker jag är spänsten i systemet av publika rum. Min kompis, som jag är där med, är inte lika imponerad: tycker det är väldigt slutet. Och det är det ju. Men det stör inte mig. Labyrintiskt men inte skrämmande, slutet men ändå på något konstigt sätt tillåtande, nästan inbjudande. Inte in i husen förstås, eller in till trädgårdarna, så långt tydligt slutet och avvisande. Men i mellanvarande utrymmen känner man sig välkommen att röra sig, och ännu viktigare – man blir nyfiken på dem.

En liknande känsla har jag upplevt i västkustens fiskesamhällen där jag tillbringat många somrar som barn. Husen i sådana miljöer trängs verkligen på klipporna, med varandra och ofta med överraskande frodig växtlighet. De publika rummen är då exakt det som blev över. Exakt så mycket som behövs och inget mer. Trycket på passagerna leder då till en typ av överenskommet beteende. Man tittar inte in, man hälsar bara kort. Ett tyglat uppträdande. En särskild form av urbanitet.

Som barn fanns det något spännande i detta. På samma gång var det en utanförvärld som på pricken liknade ett samhälle, där insidorna var laddade med vuxenvärldens närvaro och kontroll. Insidorna intresserade oss egentligen inte även om närvaron var påtaglig. Utsidorna var en perfekt scenografi. Och rumssystemet var fantastiskt. Fullt av hemliga gångar och smitvägar och fantastiska platser. Nära samhället men ändå inte riktigt i det. En miljö man gärna uppehöll sig i.

De gånger (flera faktiskt) som jag försökt införa delar av sådana miljöer i projekt har det fastnat ungefär på att ”men så vill väl ingen bo?”. För trångt, för mycket insyn, för liten trädgård, yada yada.

Det är något med bostadens produktighet som inte stämmer här. En bostad ses framför allt som ett antal försäljningsargument som fått karaktären av en snabbmatsmeny med valbara tillbehör. En villa i New England-stil, ett praktiskt dubbelgarage, och ett shabby chic växthus. Något som är anpassat till en hel miljö blir här otänkbart. Det skulle göra våld på vårt sätt att vara konsumenter och individer.

På andra sidan sundet besöker vi Eos, Anders Wilhelmsons bostadsområde med slingrande radhus utanför Helsingborg, färdigställt 2001. Området har samma aktiva beståndsdelar som Kingohusene. Samma löftesrika öppning där rummen vindlar sig fram mellan husen, och samma koncentrerade laddade gräns, samma ridå mellan privat och publikt som gör att allt hitom gränsen blir publikt. Bostadshavare kan bara göra anspråk på de närmaste 70 centimetrarna.

Av ursprungsförslaget var det bara en liten del som byggdes och kanske är det därför det inte lyfter på samma sätt. Tyvärr slutar området ganska tvärt i en återvändsgränd.

Eos har också ett striktare förhållande till naturen. Hos Utzon är naturen och det publika inflätat i varandra. Och det privata införlivat i små skattkistor omgivna av denna annorlunda omgivning. I Eos byggs det upp som en gradient, med det publika på ena sidan, det privata i mitten och lummig natur på andra sidan. Naturen nästan som en förlängning av det privata. Det är möjligt att detta är en följd av att inte hela området byggdes, men det är svårt att värja sig från tanken att det finns en djupare attitydförändring i botten. På 50-talet såg vi oss fortfarande som ingående i naturen, på 00-talet hade detta ändrats.

Vad är egentligen publika rum? Det är lätt att tänka på det i en juridisk bemärkelse, att formulera det runt rättigheter, ett rum med allmän rätt att vistas i. Besöken i Kingohusene och Eos får mig att tänka att den psykologiska aspekten är minst lika viktig. Ett rumsligt verktyg för relationen mellan oss som ensamma individer och den gemensamma världen runt omkring oss.

Tillblivandet som individ pågår hela tiden. Att vara barn och aspirera på att bli vuxen. Att röra sig utanför och ana det som finns bakom, inne i samhället. Och tycka att det är intressant och spännande och kanske lite skrämmande, och veta att tids nog kommer jag dit. Det är hur jag minns att det var att vara barn på sommarlovet. Kingohusene och Eos har båda något som triggar just den känslan hos mig.

Fredrik Mats Nilsson