Stadens drama gör verkligheten begriplig

När jag kommer ut från matbutiken med grilloljan och halloumiosten kan jag inte hitta cykeln. Var det i nästa ställ? Det är helt mörkt, fullt med folk och fullt med cyklar. Var är min? Jag tänker att jag ser dum ut. Avstannad. Plötsligt utan riktning och ärende. Vänder mig osäkert i olika riktningar. Var ska jag börja?

Efter några sekunder, som hinner kännas långa, kommer det tillbaka. Det var ju i går jag ställde cykeln här, i dag ställde jag den på andra sidan. Dagarna är så snarlika att de i vissa avseenden glider ihop. Är det i dag nu, eller är det fortfarande i går?

Man behöver något att hänga upp tillvaron på. Någon form av stöd. Man hittar sig själv i trappan på väg upp till kontoret, jaha, är jag här igen nu?

Hur blir dessa sekvenser meningsfulla för oss?

På jobbet pratar vi om Gordon Cullen, den brittiske arkitekturteoretiker som analyserade stadsbyggnad med hjälp av serietidningsliknande sekvenser av stadsrum. Cullen skriver om stadens scenografi, vilket gör mig irriterad. Staden är ingen scenografi. Det är inget drama, säger jag, det är ju själva livet. Staden är inte en kuliss, staden är en del av verkligheten.

Jag för min del tycker att livet kunde behöva lite mer drama, replikerar en kollega snabbt.

Gordon Cullens teckningar är fantastiska, men när han beskriver teorin tappar jag intresset. Han skriver att en stadsmiljö inte får bli tråkig, att det är viktigt med kontrasterande vyer för att väcka stadens drama och för att skapa känslomässiga reaktioner i besökaren.

Ur hans beskrivning framträder staden som en stor rumslig skulptur vars primära syfte är underhållning. Det känns fel. Ändå tror jag att han är något intressant på spåren.

Min instinktiva kritik mot Gordon Cullen är av gammalt modernistiskt märke, inser jag när jag bläddrar i ett exemplar av ”acceptera” – Asplunds, Markelius med fleras stridsskrift för modernism från 1931. ”Skönheten kan nås på många vägar” skriver de. ”Men det falska och osanna blir sällan skönt – i längden, även om det för stunden kan blända.” Dessa resonemang om äkthet löper ju genom hela 1900-talets arkitekturdiskussion, och är lika aktuella idag.

Förtjänsterna hos Cullen tycker jag framför allt är perspektivet och detta med sekvenserna. Han utgår från den mänskliga upplevelsen både i rummet och tiden. Och hamnar på detta sätt ganska nära hur vardagliga upplevelser relaterar till stadsrummen runt omkring. Och kanske också hur vi sorterar och förstår vardagliga upplevelser.

För mig framstår det han beskriver som språkliga kvaliteter, som komponenter i ett kommunicerande eller begripliggörande verktygssystem.

En av mina söner föreslog en gång tanken att vi minns i sekvenser av stillbilder, snarare än i filmklipp. Jag gillar den distinktionen, och kanske är det en relevant ledtråd här.

Gordon Cullen efterlyser kontrastrika stadsmiljöer. Och det tror jag behövs. Inte för att det är roligare och väcker känslor utan för att staden behöver rumslig komplexitet för att fungera språkligt.

För att samhällets aktiviteter ska få plats och bli begripliga och för att man känna sig hemma. Det är inte en fråga om underhållning, det är en fråga om funktion. Staden, alla våra livsmiljöer, behöver rumslig komplexitet för att fungera. För att hjälpa oss hålla reda på var vi är och varför, och hur allting hänger ihop.

Detta handlar egentligen varken om skala eller monotoni. Neues Nationalgalerie och Seagram building är bra exempel på att storskalighet och monotoni kan fungera utmärkt i rätt sammanhang.

Men cykelställ och parkeringsplatser har ibland en monotoni som inte riktigt talar till oss. Som blir oanvändbar, till ingen hjälp. På samma sätt blir stadsmiljöer med en entré per kvarter till ytor av meningslös transportsträcka. 

Våra liv är ritualiserade i rumssekvenser. Vare sig det handlar om att köpa skosnören eller skaffa sig en livspartner, att lämna på förskolan eller att byta jobb, så krävs en typ av rumsmöjligheter på något sätt ordnade i kedjor. Inte så att rummen tvingar oss till något, men hur vi utför saker är kopplade just till sekvenser av rum. Vad verkligheten erbjuder i form av variation är här en fråga om alternativ, om en typ av frihet.

Berättelser är inte primärt underhållning, språk är kanske inte ens i första hand ett verktyg för kommunikation. Språk är kanske en biprodukt av kommunikation men som framför allt ger oss vårt medvetande: alltså låter oss förstå oss själva i relation till världen. I detta avseende tror jag även att arkitektur är ett språk.

Jag tror att stadens fysiska form behöver stå i nära relation till samhället och verkligheten för att bli meningsfull för oss. I detta avseende är jag helt för modernismen: Inga kulisser tack, visa mig verkligheten.

Men också att staden behöver ha en viss rumslig finmaskighet, en viss relevant sekvensering, en viss angörbarhet för att inte bli meningslös för oss. Meningslös som i distanserad och oanvändbar. Stadens drama ska inte förstås som något påhittat och i förväg regisserat utan som hur vi i efterhand förstår det som ägt rum.

Fredrik Mats Nilsson