Temporär arkitektur som är riktiga hus

En sensommartorsdag kommer en kommunkontakt på besök och har med sig ena halvan av ett litet franskt arkitektkontor. Mötet ska handla om temporär arkitektur. Spännande ju.

Det finns en motsättning redan i upplägget; om det är tillfälligt är det väl inte riktigt arkitektur, kan man tänka. Jag har i flera tidigare bloggar varit inne på att det flexibla är arkitekturens motsats eller fiende. Hela grejen med arkitektur är att långsiktigt skapa förutsättningar, ramverk och spelplan för mänskliga förehavanden.

Men det har figurerat en del temporär arkitektur det senaste årtiondet som visat på intressanta möjligheter. På många sätt handlar det ju just om möjligheter – innan en plats tagits i bruk så kan en tillfällig byggnad visa en tänkbar utveckling. Förändring är svårt att föreställa sig, i komplexa sammanhang ännu svårare. Pop-up parker, festivalarkitektur och sommargator kan fungera som test för att förstå olika platsers potential och hjälpa oss framåt i stadsutvecklingen.

Allt det där är gårdagens nyheter, i våra projekt försöker vi med något annat, förklarar Flavien Menu. Han driver kontoret WALD tillsammans med sin fru Frédérique Barchelard. De kombinerar konventionella arkitektuppdrag med stipendiefinansierade utställningar och har gjort en hel del temporär arkitektur i olika kulturella sammanhang.

Han beskriver kontorets principer för temporär arkitektur: alltid riktiga byggnader, alltid minutiös fokus på alla tekniska aspekter, alltid poetiskt.

Den första byggnaden han presenterar är en liten byggnad som kan användas på olika sätt. Som galleri, bostad eller kontor. Fint hus. Trevligt gestaltat. Han är noga med montageaspekterna. Detta kan uppföras av tre personer på fem dagar och demonteras lika snabbt. Hela huset får plats på en lastbil. Han understryker att det är ett riktigt hus, med riktiga väggar och genomtänkta detaljer.

Jag gillar hur han använder ordet riktig. Som femåring hade jag en konflikt med min mamma runt en text i Klas Klättermus. ”Det är mycket viktigt” sjunger de i sången. ”Det är mycket riktigt” hävdade jag. I den diskussionen har jag fortfarande svårt att förklara för mitt femåriga jag var skillnaden egentligen ligger.

Men på bilderna ser man att han har rätt. Det är riktiga hus. De har återerövrat arkitekturen i detta sammanhang. Det är riktiga hus men också tillfälliga.  

Den andra byggnaden är större. En generell långsträckt utställningsbyggnad för en botanisk trädgård – här utvidgas de generella principerna. Mer upprepning, men samma närvaro. Samma koll på det specifika.

Den tredje byggnaden är otrolig. I Villa Medicis trädgård i Rom har de uppfört ett temporärt auditorium. Byggnaden är uppförd utan maskiner eftersom man inte får göra någon åverkan på trädgården. Här utför de en byggnad utan markavtryck som ändå direkt är del i ett gammalt rumsligt sammanhang.

Auditoriet är både helt lyhörd och inkännande, och dominant och kommunicerande på samma gång. De uppvisar ett slags absolut gehör både mot naturen och kulturen. De lyckas etablera ett varsamt tillägg som ändå fullt ut tänder upp sin omgivning.

Detta är modulära byggnader, men inte som vi är vana vid. Inte som exempelvis Nankin Capsule Tower som kanske egentligen mest var en visionär skulptur.

Och verkligen inte som byggbaracker som förstås har samma funktion enligt något sätt att se, men som är hopplösa i alla sammanhang. Inåtvända, med stumma inre rum, dystra material och djupt osexiga detaljer. Att vara inne i en byggbarack är som att vara i ett excelark inrett med plastmatta och vävtapet. Utvändigt är de alltid i vägen, skymmer sikten, förmedlar att platsen just nu är satt på undantag. WALD:s byggnader gör motsatsen.

Den arkitektoniska klarheten och närvaron gör dessa tillägg hundra procent inlemmade och aktiva i sin kulturella miljö. De öppnar sammanhangen, berikar platserna de placeras på trots att de på många sätt utgör en generell arkitektur. Byggnaderna har en form av arkitektonisk generalitet, inte bara en funktionell generalitet.

Och här någonstans börjar jag ana att detta handlar om mer än bara temporära byggnader. Det handlar om ett förhållningssätt. En byggnads betydelse, dess riktighet, sitter inte, eller behöver inte sitta, i dess materiella avtryck utan i stället i dess kulturella verkan. Att minimera den materiella belastningen men maximera det kulturella avtrycket.

Vad är det med det flyttbara? Flavien Menu visar även WALD:s permanenta byggnader, som också är fina. Men de temporära är något mer.  Är det bara en tillfällighet att det är där de lyckas bäst? Flavien beskriver hur byggnaderna demonteras och sedan är spårlöst borta. Personer har inte ens märkt att de tagits bort. I Italien lämnas bara en skugga av grönt gräs på en äng där allt övrigt gräs hunnit bli gult.

Eller handlar det om att lossa vårt kulturs vampyrbett ur jorden? Kanske är det först med ett oändligt lätt anslag som vi kan återuppta diskussionen, återuppta en levande konversation med vår kulturhistoria.

Det finns en gammal kolonial bild att tekniken, det tekniska framsteget, ska rädda oss från naturen. Från Robinson Crusoe och Van Helsing i Dracula, till dagens koldioxidinsamling och covidvacciner. Gång på gång återkommer bilden att vår civilisation odlar marken, tyglar det vilda och ordnar och behärskar världen runt omkring oss. Är det därför regeringen är emot vindkraft och biologisk mångfald? För att de ser vildmarken och monstren i den ringhörnan?

WALD löser upp allt detta. Teknik och ordning är bra och nödvändiga verktyg, men de ska inte användas till att besegra naturen, utan till att minimera vårt avtryck i naturen. Till att låta oss på bästa sätt samexistera med naturen.

Jag ser WALD:s arkitektur som riktiga hus för riktiga sammanhang. Med en gåtfull poesi som deras metodiska precision lyckas överföra till och ingjuta i byggnaderna. Inte betvinga det poetiska med ordning, utan möjliggöra det poetiska med ordning.

Fredrik Mats Nilsson