Vi har inte lärt oss forma riktig stad

För många år sedan var jag pappaledig i Yokohama. Jag, min fru och vår då snart tvåårige son bodde i en liten lägenhet i ett trevåningshus vid en femfilig, ganska trafikerad väg, intill en däckverkstad och ett danskompani. Om man svängde av från stora vägen kom man till en marknadsgata som löpte genom hela området.

På denna gata var det full aktivitet hela dagarna. I ganska enkla utrymmen såldes lite av varje, men mest grönsaker och frukt. Ytterligare en tvärgata in låg en liten triangelformad park. Det var en miljö som vid första anblicken var obegriplig och kändes helt godtycklig, men som efter några dagar och ganska lite utforskande, vecklade ut ett litet sammanhang, fullt tillräckligt för några månaders trevlig föräldraledighet.

När jag flyttade från Uppsala till Stockholm flyttade jag först till Fredhäll. Första kvällen efter flytten tog jag tunnelbanan från KTH till Kristineberg. Intill stationen låg ett litet närlivs. Affären var mindre än vilken affär som helst i Uppsala. Jag gick den mörka svängen upp mot lägenheten. De följande veckorna utforskade jag närområdet i jakt på stadsliv och hittade inget eller i alla fall mindre än jag väntat mig. Fridhemsplan som ju låter som ett torg, visade sig vara en korsning.

I båda fallen, ganska olika, upplever jag att man letar efter och efterhand hittar sekvenser av platser som går att använda. Som blir meningsfulla. Och dessa sekvenser utgör sedan bilden av ens verklighet, eller, de utgör ens verklighet. I Yokohama låg dessa ganska samlat, i Stockholm ganska utspritt, men i båda fallen var det begränsade områden omgivna av något annat. Brottstycken av begriplighet omgivna av meningslöst brus.

Även i Uppsala där jag nu bott de senaste tjugo åren upplever jag detta. Att miljöerna, fattade som sammanhang, inte riktigt hänger ihop och inte riktigt kommunicerar. Och längst in finns denna föreställning att vi ska skydda och renodla. Separera. Arbete från fritid och privat från offentligt. Att minimera omgivningspåverkan. Det moderna planeringssystemet vill inte att områden ska hänga ihop.

Alienationen i förhållande till rummen. De här ytorna som vi inte riktigt vet hur vi får använda. Garanten för att vi inte kommer för nära varandra. Ytorna som ligger där men som inte är våra.

Människan har lämnat strukturer hon bebott i hundratals år för livsmiljöer som är fundamentalt annorlunda det senaste seklet. Inte konstigt att vi känner oss vilsna.

Men framför allt. Vi har inte lärt oss forma dem. Det är inte så att gamla former fortfarande fungerar. Funkisstaden funkar inte riktigt, villaområdet funkar inte riktigt, förorten funkar inte riktigt. De nybyggda innerstadskvarteren funkar inte heller.

Vi lyckas inte skapa riktig stad. Det finns jättefina boendemiljöer på många platser men miljöer som på riktigt, på ett genomgripande sätt lyckas skapa en bra plattform och språngbräda ut i samhället och som faktiskt är en del av ett samhälle, det har jag aldrig upplevt.

Acceptera tiden, men vi har långt kvar innan vi utvecklat ett rimligt samhälle för alla med dessa globala förutsättningar, och ännu längre till arkitektoniska former som svarar mot ett sådant samhälle. Vi har otroligt mycket arbete framför oss. 

Fredrik Mats Nilsson