”Allt handlar om inlevelse” – Ingmar Bergmans hus på Fårö

Första gången jag träffar Britta och Kjell Abramson är i tiden för lövsprickningen 2015. Jag arbetar med en text om en byggnad syd­väst om Stockholm, en byggnad i Bredäng, ritad av Abramson Ar­kitektkontor. Kjell bjuder mig välkommen till deras nätta 50-tals­radhus i Vällingby. I slutet av samtalet berättar han om ytterligare några arbeten deras kontor har utfört: Mariatorgets tunnelbanestation i samarbete med keramikern Karin Björquist, ett antal barnstugor åt Stockholms stad och ombyggnaden av Drama­ten under Ingmar Bergmans chefsskap.

Bergman ville omvandla teatern till en modern institution. Kjell var vid den tiden Byggnadsstyrelsens arkitekt på plats. Det var så de möttes. Huset på Fårö nämns i förbifarten i samtalet. Jag frågar om det finns ritningar. Det vore intressant att se dem, men får en huvudskakning till svar. Kjell säger: ”Allt finns på arkitekturmuseet, vi körde dit ritningsskåpen och alltihopa. Dessutom fick jag inte visa det. Bergman sa nej.” Meningen hänger kvar i luften då jag lämnar Kjell och Britta.

Museet ger mig tillgång till de sekretessbelagda handlingarna med mitt löfte om att inte sprida dem vidare. Vid nästa besök i radhuset i Vällingby har jag med mig utskrifter av ritningar och fotografier. Ett samtal om byggnaden på Fårö tar sin början. Om tillkomsten, tankarna bakom huset och vad det blev av det.

Dramaten och Fårö

Kjell berättar om arbetet på Dramaten. ”Vi träffades på Dramaten, Bergman var teaterdirektör och jag arbetade som husets arkitekt åt Bygg­nadsstyrelsen. Vi hade en ledig konversation och det betydde mycket. Bergman ville modernisera teatern. Vi ritade om lilla och stora scenen. Han var mån om skådespelarna där deras rutiner var viktiga. Det skul­le vara bestämda tider för mat och för kaffe. Vi lät därför bygga bland annat en personalmatsal på en takterrass. Det är en glasvägg utåt kring en konstruktion av stål, du ser den från Nybrogatan. Han såg i mig en möjlighet att föryngra lokalerna. Det var underhåll och ombyggnader och det ena och det andra. Det bereddes plats åt nya funktioner och sam­tidens teknik tillfördes det gamla huset. Vi hade daglig kontakt. Det var en förväntningarnas tid.”

Samtidigt som Bergman arbetade på Dramaten spelade han in Persona på Fårö. Inspelningsplats var en strand i Djaupadalshages närhet. Linn Ullman, dotter till Liv Ullman och Ingmar Bergman, skriver i sin bok De oroliga: ”Han kom till Hammars 1965, fyrtiosju år gammal, och bestämde sig för att bygga ett hus där. Platsen han förälskade sig i var en öde stenstrand, några krokiga tallar. Han kände genast igen sig, han visste att det var hans plats, det stämde överens med hans innersta föreställningar om for­mer, proportioner, färger, ljus och horisonter.”

Kjell berättar vidare: ”En dag frågade Bergman mig om jag var intres­serad av att rita en bostad åt honom på Fårö. Han hade skaffat en tomt där. Mitt svar var ja, ingen betänketid behövdes. Vår familj hade bott några somrar på Holmudden hos Sköldins i det näst sista huset innan fy­ren, så jag var väl bekant med landskapet. Men det var inte därför han frågade, han visste inget om detta. Han såg i mig en möjlighet att få saker gjorda.”

Skisser

”Vi hade egentligen inget program för huset, men kravet var att bygg­naden skulle ha en ganska stor volym och att avskildhet skulle råda mel­lan de olika rummen. Det privata var viktigt. Jag formade ett program, byggde fram det i tankarna efter vad jag trodde. Det ska öppna sig mot havet. En bostadslänga åt havet och ett gästhus med plats för filmfolk och klipparbete. Ett arbetsrum i total avskildhet med ljudsluss åt övriga rum. Jag föreslog en vindstilla insynsskyddad gård för det privata. »ja tack« sa han. Han var lugn och saklig och mottaglig för förslag. »Ja för helvete« och så vidare. Han var bra på att svära. En öppen spis var nödvändig att ha, en plats att krypa upp i och känna värme. I en sådan utsatt miljö vill man gärna det.

Tallarna användes till att förankra byggnaden. Vi mätte in varje träd närmast huset. Det var jobbigt att mäta in de befintliga murarna, de skulle ju nästan in i byggnaden. Vi kunde inte undgå att använda oss av murarna som del av huset, de kändes så självklart på Fårö. Klapperstens­fälten ned mot havet går i nivåer, formad av vattnet sedan urminnes ti­der. Byggnaden ligger en bit från havet, i skogsbrynet. Huset omfattar två världar, havet och skogen.”

“Byggnadsmötena skedde på Dramaten. Det var också min arbetsplats. Jag fångade Bergman i flykten och han var mer eller mindre jäktad. Det var oftast endast han och jag på mötena, ibland var någon medarbetare från Dramaten med, aldrig någon ur familjen. Allt gick väldigt lätt. Jag la upp planen. Det här behöver du och det här och så vidare. Han hade inte mycket att säga. Han ville ha en swimmingpool. Havet var nära men jag tror att han betraktade det mer som en rörlig scen än något att vistas i. Allt jag föreslog var bra. Det var kul att höra från honom. Jag tror dock att han var mer intresserad av hur jag satt på stolen än av de ritningar och skisser jag lade upp på bordet. Han studerade människor, det var hans yrke; språket och teatern.”

Kjell och jag går igenom ritningarna vid deras köksbord. Huvud­handlingarna är signerade Ingmar Bergman, inte för att det for­mellt behövs men de gavs en större tyngd. Vi diskuterar material­valen och all inredning, även husgeråd. Katalogen från Bukowskis, inför den stora auktionen 2009, är en rik inventering av möbler, porslin och annat. Katalogen är till stor hjälp för att få grepp om helhet­en. Kjell och jag kommer gemensamt fram till att de enkla materialen, träet och kalkstenen, var medvetna val. Inget onödigt fick ta uppmärk­samhet från det viktiga skrivarbetet som skulle ske i huset. Det fick vara ränder på porslinet men inga blommor. Allt bestämdes in i minsta detalj. Porslinet var från Gustavsbergs ritat av Karin Björquist. Det skulle vara enkelt och enhetligt och där passade hennes saker in. En gul heltäckningsmatta av typ Richelieu i var­dagsrummet är av samma sort som den matta som Kjell ritade in i chefsrummet på Dramaten. Bergman ville ha det så.

Träet fick vara trä, stenen sten. Panelen utomhus är måttlig. Med åren blir fasaden bara vackrare och vackrare där de blåmålade skjutluckorna flyttas nerifrån och upp beroende av situation. Inför vintern då huset bommades igen stängdes luckorna och öppnades igen på våren. Man drog ut en sprint vid öppning och sen skötte tyngdlagen resten. Jag har aldrig sett någon liknande lösning, inte Kjell heller.

Ursprungshuset

Kjell beskriver byggnadens upplägg: ”Du åker dit via en smal väg genom en tät skog. Huset ligger ganska högt ovanför havet. Du svänger ner med bilen mot en vändplan och möter ett diagonalt placerat garage. Stenmurar­na sluter runt träbyggnaderna och öppnar sig tillfälligtvis åt havet.  De överordnade rummen fördelas ut. Huvudbyggnaden fram­för dig och gästhuset något bakom. Det är låga, långsträckta och vilan­de byggnader. Det var enda sättet att göra det på, det vilande uttrycket. Det fungerade inte med några höga former.”

“Entrén finns under ett skärmtak. Jag ritade ett bord utomhus att ställa matkassen med mjölk på, och en bänk för vila innan du öppnar dörren och går in. Allt handlar om inlevelse. Hur man gör i vardagen. Själv bru­kar jag samla pinnar och stenar på stränderna. Sånt kan man lägga på bordet där vid entrén. Väl inne i huset kommer du till ett generöst vind­fång där du kan välja att gå ut på innergården med swimmingpool och gästhuslänga, till gara­get eller in i bostaden. Inne i bostaden finns en nisch på baksidan av öpp­na spisen, en plats att och ta av sig stövlarna. Ett lammskinn att sitta på håller kylan borta. Mittemot finns en kapphylla, därefter ett beredning­skök och barnens rum med egen toalett. Vardagsrummet är stort med utblick över havet och med den magnifika öppna spisen. En matplats skjuter ut mot havet och binder samman vardagsrummet med barn- och köksavdelningen. Bortom vardagsrummet finns det stora sovrummet med eget dressing room. Det viktiga skrivrummet skjuter ut från läng­an och blir till en egen volym med eget formspråk. Det är inte ritat lika övriga byggnader som har pulpettak utan är en mer centrerad volym. Skrivrummet är väl avskilt från övriga rum med hänsyn till ljud. Där inne finns ett högt sittande fönster. Vill du vila från arbetet kan du resa dig upp från skrivplatsen, lägga armbågarna på fönsterbänken och se ut över havet. Det lilla fönstret har en vinklad nisch som har med skrivbor­det placering att göra, vinkeln öppnar upp för utblickar. Skrivplatsen skall stå långt bak i rummet åt sidan, då kommer det lilla fönstret till sin fulla rätt. Här finns även ett stort fönster med en fårskinnsklädd dagbädd. Därifrån har du utblick mot fyren i norr.”

Den slutna innergården är en viktig del av kompositionen, här finns fredade gräsytor och den helt privata swimmingpoolen och vid den en gästhus­länga, med ett rum för klippning. Det var en viktig del av filmarbetet och en person kunde bo där och arbeta. Här finns även rum som tillhör den generösa swimmingpoolen, såsom bastu och dusch och teknikrum. Pennan bygger hela tiden.”

Murarna

De fanns redan där, de agrara murarna som löpte längs stranden. Murarnas ovansida följer markens lutning, de har alltid samma höjd från marken. De murar som innesluter huset, de nya arkitektoniska murarna, har en horisontell ovansida. Det är ett annat sätt att se på saken, uttrycket blir något annat. De gamla murarna är byggda av sten plockad från marken. Stenen är redan färdighuggen av naturen. Den är lätt att stapla, det är en platt kalksten. ”Det kom naturligt att använda sten. Stenen kring huset kom från en riven lada på ön. Jag anslöt den ursprungliga muren till den nya genom att vika av den, ge den en meter till parallellt med den nya givna ordningen. Det gick inte att bara hugga av den, formen fungerade inte. Trähuset ställdes innanför muren. De rör aldrig vid varandra, träet och stenen.”

Efter avslutat uppdrag

Kjell var aldrig på Hammars efter avslutat uppdrag. Den Gotlands­baserade arkitekten Per Erik Nilsson tog vid de om- och tillbyggnadsarbeten som skedde kontinuerligt. Den ursprungliga bostaden var uppbyggd som en borgerlig sekelskiftesvåning, men i en annan dräkt. Föräldrarnas sovrum och barnkamrarna var skilda från varandra. De hade var sin toalettavdelning. Köket var till för matberedning och förvaring, med en separat matplats sammanlänkad med köket via en passage. Skrivrummet var väl avskilt med ljudsluss utanför. Vardagsrummet låg mitt i bostaden. Så var det ursprungliga upplägget.

Successivt har byggnaden förändrats från en familjebostad till en mer institutionslik arbetsplats där barnen inte längre bor. Från den borgliga bostaden med den tydliga avdelningar för vuxna och barn har huset förändrats ett antal gånger. Elisabet Edlund har beskrivit Per Erik Nilssons arbete i boken Bergman och Fårö – ett möte. Köket och matplatsen har integrerats till ett stort rum. Det tidigare kapprummet med wc har plockats bort och flyttats ut i vindfånget. Barnkamrarna är borta och här finns idag en stor TV, två fåtöljer och hyllor fyllda av videokassetter. Det byggdes till två rum bortanför sovrummet som del i de vuxnas boendesfär och två rum, kontor och bibliotek, på andra sidan de gamla barnkamrarna.

Kontoret har entré direkt från vändplanen. Det generösa biblioteket har ett formspråk av annan sort än de ursprungliga byggnaderna.  Kjells Abramsons arkitektur är stram, nästan karg, medan bibliotekstillbyggnaden har en ledigare stil med fönsterslitsar mellan bokhyllorna och ett högt sittande glasparti som ger rummet ett behagfullt ljus. Nilsson förhåller sig heller inte lika strängt till murarna som Abramson gjorde. Han låter göra ytterligare en öppning i muren vid entrén till det nya kontoret. De små, med låga stenmurar, omgärdade gårdarna åt havet är omgestaltade. Likaså den informella smitvägen från innergården som leder ut på klapperstensfälten och vidare ned mot strandlinjen.

I Linn Ullmans bok De oroliga gestaltas en sekvens där hennes pappa beskriver en dröm, en beskrivning av arbetet med Hammars: ”…så vänder sig den främmande mannen sig mot mig och säger: Jo, det är du som gjort allt detta. Det här är ditt hus. Jag blir fullständigt spökskrämd. Det är arkitekten och … och… byggmäs­taren som har gjort allting. Jag har ställt in möbler och hängt upp tavlor …det har jag gjort… men någon slags arkitektur är det ju inte tal om. Jag har varit oerhört passiv då det gäller det här huset. Du kan inte föreställa dig. Det skrämmer och förvånar mig.”

Lars Gezelius är arkitekt verksam på Ettelva Arkitekter. Han var stipen­diat och bodde på Hammars augusti 2017. Lars samtal med Kjell Abram­son skedde 2015 till 2017.

P.S. Bergmancenter på Fårö visar nu utställningen Bergmans drömhus.  Den är öppen fram till 29 september i år. Den öppnar åter den 1 maj 2020 och stänger den 30 september 2020. Det går att boka guidade visningar hela året. Läs mer om utställningen