Hur hittar arkitekturen rätt bland levande strukturer?

Den biologiska och digitala designvärlden närmar sig varandra alltmer. Vad sker när arkitekturen blir del av det mötet? Kan vi drabbas av övermod då allt är möjligt? Vi befinner oss i en ocean av tankemönster. 

På Louisiana Museum of Modern Art på Själland i Danmark visas arbeten från tre arkitektkontor med olika inriktningar: Atelier LUMA från Frankrike, Jenny Sabin Studio+Lab från USA och ecoLogicStudio, verksamt i England. Tre utställare med skilda förhållningssätt men med den tvärvetenskapliga metodiken gemensamt.

Utställningen heter Levande strukturer, ett namn som alluderar både på förbindelsen mellan arkitekter och andra yrkeskategorier och på utställarnas relation till de levande materialen; till alger och till tång, till björkar och till invasiva trädarter, till markens materia, till växtceller och till molekyler, till ostronskal.

Byggmaterialindustrin skapar stora avtryck i vår fysiska miljö, där materialen stål och betong är globalt förhärskande. Atelier LUMA, stationerade i Arles, söker en väg bort från det konforma. De utvecklar nya byggmaterial, unika för den region de verkar i, med platsens förutsättningar som utgångspunkt.

De använder sig av biprodukter från det lokala lantbruket, material som traditionellt har låg status.  Av havssaltets kristaller från Medelhavet skapas väggskivor. Kärnor från olivodlingar blandas med återvunnet papper till en formbar massa som printas ut till byggstenar.  Antika bruksföremål från trakten skannas och printas i bioplast, ett material omvandlat från snabbväxande alger. Algerna hämtas från Camargue, det stora Rhônedeltat söder om Arles.

Till utställningen på Själland har de använt sig av träfanér från det invasiva Gudaträdet (Ailanthus Altissima), som sits till Arne Jakobsens stol Sjuan. Trädens utbredning beskrivs vanligtvis som ett hot mot befintliga växter men kan också betraktas som en naturlig del av landskapets evolution. Här används växten som del i en traditionell produktion.

Jan Boelen från Atelier LUMA utvecklar kontorets filosofi:

”Om vi tror att vi kan förändra allt med ett sätt att tänka och agera på så är vi åter inne på fel spår. Kan alger ersätta allt? Tänker vi så skapar vi en ny monokultur med allt vad det för med sig i utarmning av naturen. Vi arbetar med mångfald och med lokala lösningar. Vi kallar arbetsmetoden för bioregionalism.”

I Louisianas nedre utställningssal står paviljongen PolyThread, ett digitalt stickat membran, uppspänd på och sammanhållen av böjda glasfiberstavar.  Stickningen är utförd med hjälp av två högteknologiska garner och ett vitt utfyllnadsgarn. De responderande trådarna absorberar och avger ljus, ändrar färg och ljusstyrka beroende av dagens solbestrålning och UV-ljus. Under natten avges ljuset som dröjt sig kvar i dem.

PolyThread balanserar lätt på marken. Det är en formvärld med subtila nyanser där färgen är strukturellt införlivad i materialet.

Jenny Sabin verkar i gränsen mellan praktik, forskning och undervisning med bas på Cornell University i Ithaca, New York. Hennes komplexa formvärld härmar naturens geometrier på cellnivå. Samarbetet med andra discipliner såsom biologer, fysiker och matematiker är essentiellt i hennes verk.  

Installationen Lumen presenteras på utställningen i gåtfullt vackra ritningar. Modeller och fotografier beskriver hur de byggda strukturerna, de textila stalaktiterna, blir del av ett stadslandskap i Queens, New York. Lumen flätar sig samman med det redan byggda och samverkar med omgivningens rumsstruktur. Verket visar upp en rumslig möjlighet.

Det Londonbaserade kontoret ecoLogicStudio arbetar tvärvetenskapligt med naturen som en av dess samarbetspartners. I den stora installationen Deep Forest forskar de hur och om fotosyntesen kan implementeras i byggnader. Kan vi rena luften i byggnader, skapa klimatneutralitet och uppnå koldioxidneutralitet?  

Via 3D-printade björkstammar, riktiga björkstammar och överstora provrör med bubblande gröna alger skapas en laboratorieestetik med ett grafiskt intresseväckande golv som fond. Via golvet kopplas de olika objekten samman. Budskapen är en självklar del av tidsandan.

Den 3D-printade Eco Hortus är formgiven via en digitalt simulerad algoritm inspirerad av korallers kollektiva tillväxt. Därefter har levande chlorellakulturer, en encellig alg, inokulerats i skulpturen med hjälp av ett biogel. Det växande blir del av och tar över formandet av skulpturen som utvecklas på egen hand med hjälp av fotosyntesen. Verket förändras över tid, det växande och det byggda fusioneras.

Efter att ha betraktat natur och arkitektur på cellnivå är det både skönt och intressant att uppleva byggnader och växter på ett mer direkt sätt. Bokskogarna och markens sluttning ner mot Öresund är närvarande i Bo och Wohlerts museiarkitektur. Via skjutdörrar i de glasade korridorerna förenas utställningsrummen med parkens grönska. Det är en plats där tidens skiftningar visar sig. I landskapet, i arkitekturen, i dess utställningar.

Lars Gezelius

P.S. 1. Living Structures pågår till och med den 23 mars 2025. Utställningen är den första i en serie – Arkitekturens förbindelser – som visar hur forskning inom andra fält påverkar arkitektens arbete. Läs mer

P.S. 2 Tack till Åslaug Styve och till Jan Hybertz Gøricke på Louisiana Museum of Modern Art.