Om tillkomsten av Fogelströms Undantag

Sture Fogelström, då verksam i Malmö, läste om arkitekt Jan Gezelius i Sydsvenska Dagbladet. Artikeln handlade om 1972 års träprisvinnare. Han skrev till Jan, fick svar och tycke uppstod.

Jag träffar Anders Fogelström, son i familjen, en höstdag 2016 på Starbucks vid Stureplan. Vi samtalar över ett glas svartvinbärsjuice. Anders berättar om de första mötena på plats 1973 då han själv var i tjugoårsåldern. 43 år har förflutit sedan dess.

– Sin vana trogen var Jan ofta ute hos oss på Dalarö. Han observerade plats, familjevanor och ljusets förändring under dagen. Det talades mycket om Gunnar Ekelöf och svenskt 1700-tal. Om hantverkstraditioner, linoljefärg och annat trevligt. Jan observerade Lotsberget och ljusets inverkan på den skrovliga bergväggen. Han föll för en liten tall som växte långsamt utan jord. Trädet skulle integreras på något sätt i det hela. Tallen är inte mycket större idag än på 70-talet. Samtidigt intogs hemgravad strömming och till det Oude Graanjenever från Lucas Bols upphälld ur handgjorda bruna lerkrus med påklistrad etikett. Genevern konsumerades ljummen.

Först ritade Jan ett mera ordinärt hus; en långsträckt låg byggnad mer lik de tidigare villor han fått uppförda. Alla var nöjda, men platsen krävde ändå något annat. Man måste upp en våning för att ta del av utsikten. Anders berättar vidare:

– I processen försvann det ganska konventionella huset och ett åttkantigt torn tog dess plats. En byggnad som enligt arkitekten åtrår berget. Kompositionen möjliggjorde utblickar. Ett äventyrligt förslag som passade för två romantiker, Jan och min far. Hela familjen var entusiastisk. Vem vill inte bo i ett torn?

Efter år av möten blev Jan som del av familjen Fogelström. För myndigheterna presenterades förslaget som en byggnad i samma anda som Dalarös sommarnöjen, även om utseendet är något annat. Jan menade att så här ser det ut då samtidens arkitekt gör ett hus av den sorten. Myndigheterna var svårövertalade men grannar övertygades och bygglovet gick till sist igenom.

Huset skulle byggas mellan två sommarlov var det tänkt. En budget räknades fram. Varken den beräknade kostnaden eller tidsplaneringen höll. Byggnaden var inte enkel att få färdig visade det sig. De första snickarna gick bet på uppgiften. De satte ut en kvadrat som grund och skar sedan av hörnen för att uppnå åttkanten. Måtten hamnade inte rätt. Huset revs delvis och byggdes upp igen av nästa snickare. Nu stämde det. Alla mått utgick från en limmad stolpe i byggnadens mitt. De lutande ytterväggarna är avsedda att mötas i en tänkt punkt över det färdiga entréplanet. Utförandet krävde ett hantverksmässigt kunnande. Hela processen från den första kontakten till inflyttning tog tre år. Tre år av prövningar för alla inblandade.

Byggnadens geometri är svår att greppa för en förbipasserande. Blicken leds hela tiden vidare då kvadraten övergår i en åttkant. Det kopparklädda sadeltaket skär ner i fasadskivorna. Takfoten är minimerad. Stuprör av koppar leder ner regnvattnet längs fasaden. Plåtarbetena genomfördes med stor skicklighet. Väggskivorna skärmar av kringliggande bebyggelse, medan de fasetterade burspråken öppnar sig uppåt, utåt.

Jan ville ha träfjäll utanpå, likt en klockstapel, för att hindra vatten och snö att tränga in i den lutande fasaden. Där sa beställaren ifrån. Det var tillräckligt krångligt som det var. Det fick bli oljehärdad masonit med locklister som gav liv åt ytan. Det slutna och det öppna fann varandra i en geometrisk lätthet. Den matematiska strukturen stöder den subtila rumsupplevelsen.

Fyra burspråk med sluttande glastak förvandlar åttkantsplanen till en kvadrat. All rörelse inne i byggnaden sker kring den centriskt placerade stolpen. På markvåningen finns entré, en köksdel med matplats samt ett sovrum. Köket har ett burspråk som nästan krockar med berget. Burspråkens utformning med glastak gör kontakt med himlen möjlig – en utformning som förtydligar platsen och bjuder in för ljus och utblickar i ett trångt läge.

Köket har en liten upphöjd Parisinspirerad bar med en mässingsskiva överst. Nedanför, ett skåp med glas och därunder en kyl. Pentryt är i många avseenden mycket förfinat på den lilla ytan med vacker utblick mot det skrovliga grå berget och inkommande ljus uppifrån. En båtbyggare utförde det intrikata arbetet.

Rummen på entrévåningen är åtskilda av en delvis svängd trävägg med en inpassad svängd tapetdörr, även den i trä. Sovrummet skulle inte annonsera sig åt övriga rum.  Inspiration kommer från 1700-talets salonger. Då ingen förvaring är inritad används numera delar av sovrummet till sådant. Från sängen kan man blicka ut över himlen och Dalarö sjöstig, en stig som leder ner till badet.

Sovrummet är genom tapetdörren dolt och trappan annonserar övervåningen först halvvägs upp. Trappan, med sitt ovanljus, har skyddande väggar i en varm ljusbrun ton. Dess vridning styr kroppens rörelse. Väl uppe i det åttkantiga biblioteket öppnar ett fönsterparti upp för ljus, rymd och utblickar över Lotsberget ned mot sjön.

Bibliotekets tak med sin synliga konstruktion är av vitmålad träpanel med finsågad yta. Golvbrädorna bildar en åttkant i rummets mitt likt en kompassros. De platsbyggda bokhyllornas hyllplan var tänkta att kläs med sämskskinn i framkant så att böckerna lätt kunde glida ur hyllan. Även detta med inspiration från 1700-talet. Skinnen kom aldrig på plats.

I biblioteket kan man ta sig ytterligare fyra steg uppför en trappa som leder ingenstans. Men härifrån syns månen över de större husen åt söder genom trappans fönster. Måntrappan är endast till lyst.

Konstnär Sölve Olsson färgsatte byggnaden. Allt trä är målat. Så är det i svensk allmoge och så även här. Interiört är färgsättningen oförändrad. Konstnär Pär Andersson skulle måla lövverk på tapetväggen. Det blev inte av. Till fasaden föreskrev Sölve en mörk blågrön färg för att matcha det gråa berget och de gulmålade sommarnöjena. Det föreskrivna pigmentet lät sig dock inte blandas med linoljan. Byggnaden är idag grön. Sölve arbetade samtidigt med färgsättning av Kulturhuset i Stockholm. På en annan plats, av en annan sort och i annan skala minst sagt. Anders avslutar:

– Skapelseprocessen för Undantaget i mitten av sjuttiotalet var fylld av möten med Jan vars kunskap, berättarförmåga, poetiska anslag och eleganta personlighet lämnade outplånliga spår och ingjöt inspiration. Undantaget, som ju trots alla äventyr och utmaningar står där i något som liknar originalskicket. En slags skulptur nära berget med ljusinfall och överraskningar. Det har fungerat i olika sammanhang. Utan att därför vara ett problemfritt hus att få byggt. Som vi vet. Samtidigt svarade Undantaget på en mängd frågor som var nästan omöjliga att lösa. Med utblickar över berget och som skydd för insyn.

”Det blir nog en visa en gång av det här huset …” sa Jan under en av trädgårdens lindar med Evert Taube i åtanke, väl medveten om problemen i uppförandet men även om det vackra i det slutliga utförandet. Generationer byts ut, berättelser läggs till berättelser och det hela blir till slut en visa.

Jan Gezelius dog den 5 september 2016, fyra dagar före sin 93-årsdag.

Lars Gezelius är arkitekt verksam på ETTELVA Arkitekter och på Schlyter/Gezelius Arkitektkontor. Han är  brorson till Jan Gezelius.

P.S. Ett undantag är en sorts bostad som förr fanns på bondgårdar och gods. Då huvudbyggnaden togs i anspråk av en yngre generation flyttade de äldre ut till Undantaget. Ett undantag kan även stå för en avvikelse från det normala. Namnet på sommarhuset på Dalarö är en lek med dessa båda betydelser. Det är ett litet hus en bit från huvudbyggnaden och det avviker utseendemässigt från det normala.