Bygga på parkmark är stenålders

Nytorps gärde ligger i södra Stockholm mellan Björkhagen, Hammarbyhöjden och Kärrtorp. Det är en dalgång som förbinder Enskede med Nackareservatet. Här planeras 600 nya bostäder, handel och verksamheter. Ett förslag som inte är klimatanpassat, tänker jag efter sommarens extremväder. För i år har i alla fall jag lärt mig hur värdelöst det är att bygga igen flödesvägar och skapa hårdgjorda ytor; det funkar inte när det faller 100 millimeter på ett dygn. Vi har sett konsekvenserna i Gävle, i Tyskland – och, tidigare i somras, ett stenkast från Dalen på Sockenplan. Men det är inte bara klimatet och byggplanerna som bekymrar mig. Min oro handlar om hållbart samhällsbyggande i stort.

Jag har bott i snart tolv år i betongförorten som kallas Dalen i Stockholm. Här är medelinkomsten 19 120 kronor, 30 procent lägre än Sveriges genomsnitt. På andra sidan Åstorpsringen – i den gamla delen av området där arkitekter gärna bor – är snittlönen 10 000 kronor mer i månaden och tio procent högre än snittlönen i Sverige. Skillnaden på 40 procent innebär att gatan i praktiken utgör en knivskarp gräns mellan de barn som har egna sovrum, sommarnöje och studsmatta i trädgården och de som trängs och hänger på gården tills föräldrarna ropar hem dem från balkongen. Närheten till rekreationsområdet på Nytorps gärde och den iskalla gratispoolen är sommarens räddning för alla Dalenkids och de utan bil och semesterkassa. 

Dalen består av 14 gårdar och är byggt på sjöbotten mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp i spåren av 1970-talets oljekris. Prefabbetongen är sliten och fönsterstorleken uppfyller inte dagens krav på dagsljus, men det är gemytligt och grannsamverkan är god. Man hälsar och har koll på varandra. Man har också koll på att kidsen röker gräs på balkongerna, att det ”dealas” i återvändsgränderna och att det finns grovt kriminella vars uppgörelser stundtals färgat trottoaren röd. Men jag har alltid känt mig trygg. Jag har alltid trivts och jag har känt en stolthet över att bo ett i ett av Stockholms bäst planerade och centrumnära betongförorter. För att befolkningen är blandad. Minus buset känns det som den mest moderna platsen i Stockholm. Nära till både stad och natur. Som en miniatyr av Sverige av i dag. Och jag är stolt över att rapparna Einar och Madi Banja, Kaliffa och Södra sidan genom åren har bidragit till områdets kulturella status. Under pandemin har dessutom reggaelegenden Eeka Mouse varit strandad här. 

På 2000-talet har området längs Åtorpsringen kring Dalen förtätats. Nu planerar man att bygga igen kilen mellan Dalen och gärdet. Mitt emot en gigantisk parkeringsplats utanför Dalens närsjukhus. Och jag tänker: Varför bygger man inte där i stället, på redan hårdgjord mark?

I dag är Nytorps gärde ett stort grönområde som sträcker sig ända till Nackareservatet. Men med tänkt bebyggelse och 600 nya bostäder krymper gärdets yta avsevärt. Detta trots att området är gammal sjöbotten som ofta översvämmas, trots att planerade byggnader och gator måste pålas, trots att det är en viktig länk för ekosystemtjänster, flora, fauna, vindens rörelser och trots att vi under pandemin sett hur våra parker och grönytor blivit allt viktigare inte minst för det socialt hållbara. 

Som kompensation ska badet renoveras och poolen fyllas med varmt vatten. Men det lär knappast bli gratis. Så säg mig vilket värde denna förtätning ger mina grannar i Dalen eller vilket värde det skapar för framtidens stadsmiljöer att omvandla naturmark till hårdgjord yta? Har de som bor i området råd att flytta till de nyproducerade lägenheterna, har en ensamstående mamma med tre barn råd att betala för att bada? 

Är den planerade bebyggelsen vårt sätt att möta framtida socioekonomiska och klimatutmaningar med extremväder och artdöd? Planerna är faktiskt ganska stenålders.

I sommarens nyhetsrapportering har vi läst om gängkriminalitet, extremväder och klimatkris. Varannan sommarpratare har lyft kampen för miljön och våld i nära relationer. BRIS har vittnat om rekordhögt antal barn som ringt in under pandemin. Våra städer och samhällen behöver byggas med resiliens och med en medvetenhet om att människa och stad hänger ihop. Hållbarhet handlar om rättvisa. Och orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa och hållbarhet överallt. Det är naivt att tro att vi inte hänger ihop bara för att vi bor på olika sidor om en gata. 

Jag tycker faktiskt inte att det är rättvist att bygga på parkmark i ett trångbott hårt socioekonomiskt prövat område där himmelsblick och yta inte är en självklarhet. Det måste finnas andra sätt att förtäta än att bygga på parkmark och det är vår uppgift att visa hur. 

Själv sitter jag bland flyttlådor när jag skriver detta. Jag tillhör de priviligierade som kan välja vart jag vill bo. Men mitt hjärta kommer alltid slå för Dalen. Här har mina barn vuxit upp och sprungit mellan bilfria gårdar, här har vi fått fantastiska vänner. De som bor kvar förtjänar så mycket bättre än den okloka förtätningen som täpper till flödet mot Nytorps gärde. Gärdet utgör nämligen ortens andra vardagsrum och rekreationsplats: bra och nödvändig för allt och alla, med nyttor och lugn som naturen ger oss helt gratis samt platser för motion, sammankomster, skolavslutningar, bröllop, barndop och fest.

I kampen att nå klimatneutralitet och bygga hållbart kan vi inte blunda inför klimatkrisen, men inte heller blunda för det faktum att skillnader i inkomst och utbildning påverkar hur vi mår och hur länge vi lever. Så för klimatets, folkhälsans och artrikedomens skull behöver våra städer sina parker och grönytor. Vi kan inte göra som vi gjort förut om vi vill klimatanpassa våra städer och samtidigt göra dem socialt hållbara. Det om något har sommaren vittnat om. 

P.S. Planen för Nytorps gärde.

P.S. 2. Läs artikeln i Dagens Nyheter om klimatförändringarnas påverkan på vädret.

P.S. 3. Lyssna på Nicolas Lunabbas sommarpratom morden på unga i Malmö.