Ledarskap i kris är att skapa harmoni i kaos

När vänder det? 18 juni 2025. Hur vet jag det? Det vet jag egentligen inte. Men det vore så otroligt skönt. Jag längtar efter fruktkorgarnas och studieresornas återkomst.

Jag längtar efter att sluta predika mot oskäligt låga timpriser och oproportionerligt överkvalificerade anbud. Jag vill slippa upphandlingar där 40 timmars anbudsarbete inte utvärderas kvalificerat utan lottas eller där man i ett andra steg förväntas att arbeta gratis. Jag vill känna mina kollegors hopp och glädje igen.

De senaste åren har varit tuffa. Fokus har skiftat från kulturbyggande, innovation och tillväxt till ren överlevnad. Men kultur kan vara en livlina även i de svåraste tiderna. När allt annat känns osäkert ger kultur en känsla av sammanhang och stabilitet – något som håller oss fast vid hopp och identitet även när allt verkar hopplöst. Den påminner oss om varför vi gör det vi gör och erbjuder ett andrum från pressen, en plats där vi kan återfå styrka och mod att fortsätta.

Det är två helt skilda saker att som ledare driva tillväxt mot att minimera förlust. Och att i rådande klimat samtidigt balansera utmaningar, upprätthålla personalens motivation, kvalitet i projekt och företagets långsiktiga hållbarhet. En balansakt av rang som kräver att man lägger örat mot rälsen och kalibrerar gas och broms i realtid.

Ledarskap i högkonjunktur med god projekttillgång och möjlighet till expansion skiljer sig markant från att leda under lågkonjunktur eller en pandemi. Då är det lätt att bygga kultur, skapa långsiktiga relationer och ge utrymme för kreativitet. Lågkonjunkturen får ledare att prioritera kostnadskontroll och överlevnad. Ledarskapet behöver vara realistiskt, med ett skarpt fokus på siffror och förmåga att snabbt göra iterativa justeringar, nästan som en dirigent som konstant anpassar orkesterns tempo för att hålla verksamheten i balans.

Kan man som ledare vara bra på överlevnad och kultur samtidigt? Och vad är kulturens värde?

När vi som ledare ställs inför ekonomisk osäkerhet och tvingas balansera kostnadskontroll med kollegors trivsel, blir små symboliska handlingar ännu viktigare. Att upprätthålla en kultur av uppskattning, även genom småsaker som fruktkorgar, studieresor, positiv feedback och beröm har stor betydelse.

Den typen av initiativ visar att vi värderar våra kollegor och deras välmående. De är påminnelser om att vi ser dem medmänniskor och att vi, trots allt, fortfarande tror på framtiden tillsammans. När dessa symboler finns på plats skapar de en känsla av trygghet och samhörighet som sträcker sig bortom dagens siffror.

En ledare är inte nämligen inte bara en vd eller chef utan alla på ett kontor som leder framdriften av projekt, del av projekt, utvecklingsarbete eller affär. I grund och botten handlar det ju om att själv ta ansvar för sin personliga utveckling som del i ett kollektiv och för en gemensam överlevnad.

Om jag drar en parallell till mitt eget liv, då jag för snart tio år sedan drabbades av en allvarlig cancerdiagnos, blev jag varse om hur jag själv hanterar kris och kultur på mikronivå. Jag gick igenom alla krisens stadier: kris, acceptans och nyorientering.

Under de två första faserna var jag bara fokuserad på att orka med att överleva och hantera alla behandlingar. Jag tyckte allt runt omkring mig var trivialt och ytligt – särskilt konst, musik, film, teve och teater. Och umgänge var helt uteslutet. Från att konsumera kultur dagligen så stängde jag av helt. Så blev jag färdigbehandlad och då slog det mig med en glasklar tydlighet att kultur är det som gör livet uthärdligt. Musik och dans blev mitt sätt att ta mig tillbaka.

Kultur hjälper oss att leva och förstå, inte bara genom att spegla våra upplevelser utan också genom att visa nya perspektiv och skapa platser för reflektion. Den ger oss ett sätt att vara mänskliga tillsammans.

I exempelvis Warszawas ghetto under andra världskriget framförde människor sånger och dikter som hjälpte dem att bevara sin identitet och sitt hopp, trots den fruktansvärda situationen. På liknande sätt kunde soldater under första världskriget finna en slags styrka i breven hem. Det var ofta den kulturella gemenskapen som höll dem vid liv, ett sätt att påminna sig om det som låg bortom lidandet.

Kultur har ett större värde i företagsmiljön än att enbart öka trivseln. En stark kultur bygger hållbarhet – det stärker företaget inför framtida utmaningar. Genom att bygga en kultur där folk känner sig delaktiga och engagerade i företagets framgång, skapar vi en grund där personalen vill stanna och växa. I en stark arbetskultur är varje individ en del av något större, och det skapar en inre motivation som är ovärderlig i tider av kris.

Så: kan man vara bra på överlevnad och bygga kultur samtidigt? En ledare som lyckas måste vara kapabel att se värdet i båda sidor och kunna anpassa sitt ledarskap efter situationen. Under en lågkonjunktur behöver ledaren vara praktisk och hålla fokus. Kostnadskontroll kräver att strategierna hela tiden är iterativa, anpassade till ett ständigt föränderligt marknadsläge. Ledaren måste vara transparent om den ekonomiska verkligheten och tydliggöra varför vissa svåra beslut är nödvändiga.

Men, för att bygga en stark och hållbar företagskultur krävs att alla bidrar, chefer såväl som medarbetare. Kultur skapas av alla små och stora handlingar, beteenden och attityder i vardagen. Genom att visa uppskattning, samarbeta och engagera sig i varandras framgång, bidrar vi till en miljö där vi alla kan växa, även när tiderna är tuffa.

Fruktkorgar och studieresor i all ära, men det är vår kollektiva insats som är byggstenarna för en arbetskultur där människor vill stanna. Det är när alla ser sitt ansvar att vara kulturbärare, inte bara mottagare, som vi bygger en gemenskap som kan stå emot press och utmaningar tillsammans.

Så, vad har då krisen lärt oss om varandra och våra ledare? Det vet vi först den 18 juli 2025 (eller långt senare än så), men här är min topp tre förutsägelser:

Vi kan inte fortsätta tävla på pris enbart. Arkitektur är mer än bara en produkt – det är en process, en vision och en kultur. Kunder som förstår värdet av kvalitet och långsiktighet kommer att vara de vi vill ha på vår kundlista. Att stå för vår kompetens och sätta rätt pris är något vi kommer att behöva bli bättre på att kommunicera – och stå fast vid.

Att lämna anbud har blivit en balansakt mellan att visa upp oss och att undvika att gå back på arbetet. Jag tror att vi kommer att se mer strukturerade riktlinjer för anbud, där företag skyddas från att behöva investera oproportionerligt med tid utan att få någon garanti om utdelning.

Jag tror att våra ledare och kollegor snart åter orkar stärka den interna kulturen och skapa en arbetsmiljö där människor inte bara stannar för lönens skull, utan för att de känner sig värderade och gemenskap. Förhoppningsvis kommer vi uppleva en lättnad i marknaden som uppmuntrar till och ger plats för personlig utveckling och innovation.

Louise Lindquist Sassene

P.S. I går, den 7 november, dubbelsänkte Riksbanken styrräntan med 0,5 procentenheter. Värt att glädjas åt efter det amerikanska presidentvalet.