Sätt rätt pris på vårt arbete

Arkitektens roll har blivit en komplex och ofta frustrerande resa genom ett landskap präglat av politiska strider och byråkratiska ekonomiska kompromisser. Vi möter utmaningar både inom kommunal förvaltning och den privata sektorn som tär på vår yrkesstolthet och självkänsla. Och vi har blivit så ängsliga att vi ibland knappt känner igen oss själva i spegeln.

Vår roll handlar om att skapa vackra, funktionella och hållbara miljöer. Men i dag finner vi oss allt oftare i situationer där vår estetiska kompetens ifrågasätts och utnyttjas i politiska eller byråkratiska spel. Gestaltningsfrågor som borde baseras på professionell expertis och estetisk känsla omvandlas till verktyg för politiska agendor.

Vi ser hur detaljerade plan- och gestaltningspolicyer blir föremål för intensiva debatter, där varje nyans av fasadfärg och materialval kan väcka starka känslor och splittra opinionen. Arkitekter blir del av en dragkamp där våra yrkeskunskaper ställs mot opportuna intressen.

I processen tappar vi ofta det viktigaste ur sikte: nämligen att skapa miljöer som är tilltalande och hållbara för dem som ska leva och verka i dem.

Det kanske hänger ihop med den nykonservativa strömningen som finns i samhället? Historiskt sett avvisade både stalinismen och Nazityskland modernismen. På samma sätt utnyttjar Trump och Sverigedemokraterna vår oro för att främja sina agendor samt skapa en känsla av osäkerhet och ett behov av starka, konservativa ledare som borgar för det traditionellt nationalistiska samhället.

I detta politiserade landskap förvånas jag över de byråkratiska murar som våra intresseorganisationer och fackförbund byggt upp, även för de mest självklara ställningstaganden som att stå upp för vår kompetens. Innovationsföretagen och Sveriges Arkitekter hänvisar till varandra i vissa frågor i stället för att slå näven i bordet. Och borde inte Sveriges Arkitekter kunna utesluta enskilda medlemmar och företag, anslutna till Företagarservice, som handlar oetiskt?

Jag anar att långsamma beslutsprocesser och en brist på flexibilitet också är del av den kollektiva ängslan. Oavsett vad börjar jag ruttna på överbyråkratiska bygglovsenheter som detaljstyr ner till millimeternivå och på ändlösa upphandlingar med skamligt låga priser.

Det är smärtsamt att erkänna, men många arkitekter dumpar sina priser till nivåer som är löjligt låga jämfört med andra yrken. Vi har blivit så rädda för att inte behövas att vi har börjat underprissätta våra tjänster. En hårfrisör i centrala Stockholm kan ta ut mer per timme än vad många arkitekter gör.

Givet den tuffare ekonomiska verkligheten, där projektering, process, material och gestaltning inte får kosta lika mycket, letar man främst efter sätt att spara konsultarvode och handla upp både konsulter och material till lägsta pris. Men arbetsprocessen och vår roll i värdekedjan handlar ju om att jobba smartare. När når vi den punkten i diskussionen? När börjar vi ställa frågor om hur vi arbetar, vilket värde vi levererar, och vid vilken sluttid, inte totaltid? Pris är inte alltid lika med kostnad.

Vad kan vi göra för att bryta denna negativa spiral? För det första måste vi sluta undervärdera oss själva. Våra kunskaper och vår expertis är ovärderliga, och det är dags att vi börjar sätta ett pris som speglar detta. Vi behöver också bli bättre på att kommunicera vårt värde till kunder och beslutsfattare.

Inom kommunal förvaltning måste vi arbeta för att lyfta estetiska frågor bortom den politiska arenan. Det handlar om att återta makten över gestaltningsfrågorna och att stå upp för våra professionella bedömningar. Vi behöver hitta sätt att samarbeta med politiker och andra intressenter på ett sätt som stärker, snarare än undergräver, vår professionella integritet.

Vi måste också fortsätta att utbilda oss och hålla oss uppdaterade om de senaste trenderna och teknikerna inom arkitektur, stadsplanering och AI. Genom att ständigt utvecklas och förbättras kan vi stärka vår ställning och visa att vi är oumbärliga i skapandet av framtidens samhällen.

Nelson Mandela sa “Mod är inte frånvaro av rädsla, utan triumfen över den. Den modiga människan är inte den som inte känner rädsla, utan den som övervinner den.”

Arkitektens ångest är verklig och påtaglig, men den behöver inte definiera oss. Genom att återfå vår självkänsla, sätta rätt pris på vårt arbete och stå upp för våra etiska och estetiska principer kan vi återta vår plats som nyckelaktörer i samhällsbyggandet.

Ängslas inte över vår relevans – vi är och kommer alltid att vara oumbärliga.

Louise Lindquist Sassene

P.S. Innan ni tar semester och återfår kraft och inspiration: glöm inte att stå upp för vårt öppna och demokratiska samhälle – rösta i EU-valet den 9 juni.