Skilda världar – samma beteenden

Nintendo lyckades släppa spelet ”Animal Crossing – New Horizons” den 20 mars 2020. Mitt under en global nedsläckning. Ett släpp som ledde till ett globalt fenomen och en brist på spelkonsolen Nintento Switch liksom att en generation – som liksom jag inte spelat tv-spel sedan King’s Quest 1 och Donkey Kong på Game & Watch – fastnade framför teveapparaten. Jag har missat både Sims och Minecraft men i den här världen fastnade jag.

När man landar på sin ö i Animal Crossning, så får man ett tält och ett bonussystem. Innan du får köpa ett hus måste du genom att fiska, plocka frukt och blommor tjäna ihop till 5000 poäng. Sedan kan du besöka tvättbjörnen Tom Nook och ta ett huslån. Och ganska snabbt är man igång med att bygga en värld genom ett kapitalistiskt uppbyggt system mot en zen-buddistisk fond av porlande vattenfall och prunkade grönska. Och det är slående hur man tar sitt grundläggande mänskliga beteende in i spelvärlden. Vi bygger civilisationer och vi utarmar naturresurser. Hugger vi ned för många träd så åker vi till en annan plats och hugger ned nya. Här finns inga skillnader mellan det som är på låtsas och i verkliga livet.

I spelet kan man spela online och bjuda in vänner. Min kille har varit och hälsat på med sin avatar. Inte lika häpet som att den demokratiska politikern och kongressledamoten Alexandria Ocasio Cortez besökt sina följare från Twitter i deras världar. En interaktion som tidigare varit otänkbar. När hon spelade öppnade hon sin inkorg för direktmeddelanden för allmänheten i fyra minuter. Hennes 6,8 miljoner följare kunde då erbjuda henne en inbjudan till deras Animal Crossing-ö. Supersmart och supercoolt. Extremt publikfriande och mänskligt. Vi är ju sociala varelser. Och det är valår i USA.

Ocasio-Cortez sa på Twitter att svaren från Animal Crossing-spelare överraskade henne, att kontot fylldes med känslosamma meddelanden, att det förnyade hennes “tro på mänskligheten” och att “människor ber om överraskningsbesök på deras makas öar! Detta är den kärlek som alla förtjänar. ”

Nackleden med att ha spelat online är att man på motspelarens konsol kan se hur många timmar medspelaren ägnat ”arbetet” med ön. Och när min killes son Alfie kommenterade att jag spelat mer än 60 timmar skämdes jag. Nu vill jag lägga till att tiden inte varit komprimerad utan allokerats från att titta på serier på Netflix, Facebook och Instagram. Men ändå. Å andra sidan har jag för första gången i mitt vuxna liv gjort entré i mina barns digitala värld. Och jag kan på riktigt relatera till ord som skärmfri tid och skärmtid. Barnen har skällt på mig om jag ”byggt” för mycket eller spelat med deras avatarer istället för min egen.

Många har noterat att vi närmat oss familjen i olika generationsled under pandemin. Inte fysiskt men digitalt. Vi hörs oftare och interagerar mer. Och jag kan tycka att min roll som arkitekt mer liknat en tevehallåa som modererat samtal och livesänt under pandemin. Jag har blivit en spelande Youtuber, mulitaskande mellan olika medier. Men fast det för stunden lättat på trycket, oron och ensamheten så längtar jag något kopiöst efter den fysiska världen. Efter svettiga kroppar som trängs på konserter och efter jord under naglarna och värk i kroppen efter att ha planterat växter i verkligheten och inte i Animal Crossing.

Frågan är vad vi lärt oss av Covid-19 förutom att bemästra teknik och plattformar. Vårt grundläggande mänskliga beteende tar vi med oss, vilken värld vi än rör oss i.

Med det vill jag säga ha en härlig sommar. Håll distansen. Vi ses där ute. Kom gärna och hälsa på. Min ö heter Orangie och jag heter Lola.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL arkitekter

P.S. Bakgrundsläsning:

https://www.theguardian.com/games/2020/may/13/animal-crossing-new-horizons-nintendo-game-coronavirus

https://www.telegraph.co.uk/technology/2020/05/30/animal-crossing-provided-lifeline-lockdown/

https://www.youtube.com/watch?v=fRPL7U1J6UY