Vi har momentum – låt oss skapa en bättre framtid

Det är nu vi drömmer om Maldiverna. Jag flyr kris och vintermörker genom att scrolla paradisöar på Instagram, från Fakarava i Franska Polynesien till Seychellerna och Okinawa. Vita stränder och turkost vatten med svajande palmer.

Det är mitt sätt att glömma den djupa kris vår bransch befinner oss i. För vi väntar fortfarande på den politiska planen som löser utmaningarna med en kollapsad marknad. Det är bostadsbyggande som behövs för att staten ska få skatteintäkter och därmed kunna driva på den gröna omställningen med infrastruktursatsningar i norr. Men vår regering tror att marknaden, ett uppluckrat strandskydd och höjda ROT-avdrag ska lösa problemen.

Byggföretaget Veidekkes decemberrapport förutspådde sju svåra år. Att det kommer bli värre innan det blir bättre. Och jag är benägen att tro att de får rätt. Frågan är vad bättre är?

Min boendekostnad har mer än dubblats de senaste åren. Den enda guldkanten i det är att mitt personliga koldioxidbidrag till klimatkrisen gått ner jämfört med tidigare år. Just nu håller jag igen på resorna. Men min historiska klimatskuld är enorm. Jag är ingen ”klimatkompis” till de som drabbas mest av den globala uppvärmningen. Möjligtvis en normalusel medborgare i Sverige, den sämsta halvan av världens länder.

Under 2023 reste jag nästan inte alls. Med flyg blev det bara en liten futtig enkelbiljett från Umeå till Stockholm efter Business Arena Norr. Upp till Norrland tog vi nattåget. Det var allt annat än glamoröst, varje sekund som jag lyckades slumra till var det som om någon stod och skakade min säng. På morgonen mådde själen bättre än kroppen.

Jag hatar nattåg och avundas dem som vaggas till sömns av flänsarnas dunkande mot rälsen. Men hade flyget varit en stat hade det med sina två procent av världens totala koldioxidutsläpp hamnat på en sjundeplats. Då känns nattåget bättre trots allt.

Flyget är det som ligger mellan mig och Söderhavsöarna. Minskat flygresande den enskilt största och avgörande faktorn för mitt personliga klimatavtryck på mellan 3,9 och 4,3 CO2e/år (jag får olika på Climate Hero och WWF). Då står Sverige och dess offentliga verksamhet för tre av mina fyra ton. Relativt lågt avtryck, men vi måste ned till ett ton koldioxidekvivalenter per person och år för att nå generationsmålet och miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan till 2050.

Man kan inte ta tåget till Dubai. Ändå reste 70 000 delegater över halva jorden till FN:s klimatmöte COP28 i november. Dubai som med sina 20,3 ton koldioxid per invånare och år är världsfemma i koldioxidutsläpp efter länder som Qatar (31,7 ton), Bahrain (22,0 ton), Brunei (21,7 ton) och Kuwait (21,2 ton). En monarkisk federation utan väsentliga demokratiska inslag. De reste dit för att lösa klimatkrisen.

Vad världen enats om är uttryckt i §28 i avtalet från COP28. Avtalet preciserar att fossila bränslen ska ”fasas ut”, men inte när eller konkret med vilka pengar de klimatsårbara länderna ska anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Anpassningar som är en fråga på liv och död. Det kan tyckas som ödets ironi, men samma önationer i Stilla havet som jag flyr till på Instagram uttryckte den skarpaste kritik av de anemiska målen på FN:s COP28 klimattoppmöte.

Till exempel säger Joseph Sikulu, klimataktivist från Tonga, att avtalet är historiskt såtillvida att ”systemet fallerade”. Jag förstår honom. Deras behov av finansiellt stöd för anpassningar är akut. Tonga, Marshallöarna, Kiribati, Fiji, Samoa, Solomonöarna, Maldiverna, Tuvalu och Vanuatu riskerar att försvinna om havsytan stiger. Då försvinner öarna från resesajternas utbud. Och Instagramkontona tystnar. Men framför allt blir det ödesdigra konsekvenser för många av världens fattigaste befolkningar och de ekosystem som de är beroende av för mat.

Med en rekordhög mängd människor på flykt, accelererande klimatförändringar och bakslag för både kvinnors rättigheter och demokrati borde vi göra vårt yttersta för att bidra till att skapa en bättre värld. Men notan för det ska inte skickas till världens fattiga.

Både du som läser det här och jag måste ta ansvar. Sveriges klimatpolitik och Tidöavtalet om uppluckrat strandskydd känns väldigt omodernt. Fråga dem som bor i tätbefolkade Dhaka i Bangladesh, Lagos i Nigeria och New York i USA. Vi måste konfrontera hopplöshet med tron på att en alternativ värld är möjlig.

På den tiden när jag maxade mitt resande så gjorde jag mitt examensarbete i Burkina Faso. Landet drabbades i slutet av 1980-talet av svält och nöd. Ur nöden växte sig civilsamhället starkt, för man hade lärt sig att överleva genom samarbete. Sett ur vårt perspektiv kommer du aldrig låna bilen av din granne så länge du har en själv. Vi i västvärlden måste alltså ändra vårt beteende för att alla på jorden ska få det bättre.

Min historiska klimatskuld är enorm men min framtida skuld kan minska, och även din. Vill vi tillbaka dit vi varit förr? Det är nu vi har momentum att utstaka en bättre framtid. Vi öser ju ur samma klimatpåse vare sig om det handlar om paketen under granen, min drömresa till Fakarava eller min flygresa hem från Umeå. Vår bransch kommer att resa sig igen, som den alltid gör. Fast Maldiverna får nog vänta. Kanske för alltid.

God Jul och Gott Nytt År!

Louise Lindquist Sassene

P.S. Obligatorisk julläsning: Mattias Goldmann om COP28 i Miljö & Utveckling.