Ett fall för trapparkitekten

Enligt Boverkets byggregler (BBR) paragraf 8:232 ska trappor och ramper i, eller i anslutning till, en byggnad utformas så att personer kan förflytta sig säkert. Det är funktionskravet. 

I BBR 8:2322 står det också att trappor och ramper ska ha balansstöd i form av handledare. Detta för att de ska vara säkra att gå i. I det allmänna rådet beskrivs mer exakt hur en handledare ska vara utformad; bland annat bör handledare löpa förbi trappan eller rampens början och slut med minst 30 cm. Det är krav som efterföljs sisådär, kanske för att många inte förstår varför och att det verkligen har en betydelse för personer som har svårt att gå i trappor. 

Mai Almén som jag tidigare har skrivit om i denna blogg jobbade mycket med trappforskning när hon var ung. Hon har berättat en historia för mig som på ett tydligt sätt förklarar vikten av att handledaren sticker ut 30 cm. 

Redan när Mai Almén studerade till arkitekt i Lund kom hon i kontakt med den grundforskning som bedrevs på högskolans arkitekturutbildning, i ämnet byggfunktionslära. Studierna var tvärvetenskapliga och omfattade flera discipliner, till exempel arkitekter, fysiologer och personer som studerade anatomi. Fullskalestudier var vanliga och många av eleverna engagerades i forskningen. Mai deltog bland annat i en studie om ledstänger i trappor.

I studien byggde man upp fullskalemodeller av trappor och försökspersoner bokades in. Mai hade ritat hur trappan skulle se ut och några snickare fick bygga den. När hon första försöksdagen kom till labbet på morgonen sa snickarna att de precis hade blivit klara med trappbyggandet. 

– Vi har till och med precis hunnit såga av ledstängerna, berättade de glatt. 

– Men herregud, svarade Mai, de skulle ju va´ där! Handledarna ska sticka ut 30 centimeter! 

Ritningar granskades och det var ju så som Mai hade ritat, att handledarna stack ut 30 cm. Försökspersonerna var redan inbokade. Någon tid att justera fanns inte men snickarna lovade att åtgärda felet till nästa dag. En av de första försökspersonerna som kom var en dam som hade haft ett höftledsbrott. Att gå upp för trappan gick ganska bra för henne och också att gå nedför, men när hon kom till sista trappsteget så stannade hon och sa:

– Ja, nu får ni komma och ta mig grabbar för nu har jag inget att hålla mig i!

– Och det glömmer de aldrig! säger Mai och skrattar.

Kravet på att handledaren ska dras förbi första och sista steget i en trappa har funnits i standarder sedan 1960-talet, berättar Mai Almén. Så kravet är inte nytt, trots det är rätt vanligt att det glöms bort när nya trappor ritas, speciellt för handledaren i innersvängen. Ibland ser man också att den böjs åt sidan i stället för att sticka rakt ut, i tron att det samma sak. 

Ska man få ordentligt stöd när man går i en trappa behöver stödet finnas en bit framför kroppen, inte bredvid. Det är ganska lätt att testa själv. Även om man inte har problem med att gå i trappor så märker man hur mycket sämre stödet blir om man håller handen bredvid kroppen jämfört med framför.

Numera pressas måtten hårt när något ska byggas och allt som inte är uthyrningsbar yta minimeras, däribland trapphus. Därför är det viktigt att redan i bygglovskedet tänka på att handledaren behöver ha plats att sticka ut. I senare skede brukar det vara svårt att ändra och göra trapphuset större om det glömts bort, för då blir den uthyrningsbara ytan mindre.

Så, ni som ritar: Tänk på att rita in de utstickande handledarna redan i första skissen. Annars kanske de inte får plats när huset ska byggas och då blir det som för damen i Mai Alméns studie. Det går inte att uppfylla kraven i BBR och det går inte att gå i trappan för många som har en rörelsenedsättning!

Arkitekt SAR/MSA Monika Albertsson