Glömstaskolan funkar för alla barn

När jag var liten drömde jag om att få krypa upp i en sådan där djup fönsternisch, ni vet, som bara finns på slott. Att kunna kura ihop sig, omsluten i sin egen lilla vrå, titta ut och låta tankarna vandra. I Glömstaskolan i Huddinge finns sådana nischer. Fönstren skuttar omkring på fasaden som glada barn, till synes utan ordning, men den finns säkert där någonstans, en rytm.

Det går inte bara att sitta i nischerna. Man kan också ställa saker där, till exempel böcker. Eller skapa små tavlor av dem som slöjdläraren gör med sina vackra träföremål.  En del fönster sitter lågt för utblickar, andra högt för att släppa in ljus långt in i rummet och i hörnrummen flödar det dessutom in från två håll. Slöjdsalen ligger i ett sådant rum.

– Jag har världens vackraste slöjdsal, konstaterar slöjdläraren Adam flera gånger.

Rummet är verkligen vackert. Ljuset strömmar in och kroppen fylls av lyckokänslor. I fönsternischerna har Adam ställt en del av barnens arbeten men också olika träföremål, några bitar av en björkstam med nävern kvar till exempel. Varje fönster blir som ett eget litet konstverk med himmel och grönska i bakgrunden.

Adam har en diagnos, som han säger, och syftar då på någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) såsom ADHD, autism eller liknande. Glömstaskolan, färdigställd 2015, är en av två skolor i Stockholmsområdet som sägs vara bra för barn med NPF. Källbrinksskolan är den andra. Åsa Rodenkirchen Machado, arkitekt och numera anställd på Sweco, ville skapa en skola som fungerade för alla barn när hon ritade Glömstaskolan. Det är ju det som står i läroplanen, säger hon. Att hon själv har ett barn i NPF-spektrumet har naturligtvis påverkat. Det är henne hon haft i tankarna när hon utformat skolan.

Barn med en NPF-diagnos har svårt för ljud, ljus, lukt och buller. De har svårt att stänga av ovidkommande sinnesintryck. De tar in allt vilket blir väldigt tröttande. De kan ha lätt att lära sig saker men har ofta svårt att förstå samband och sätta saker i sitt sammanhang. Vardagen behöver automatiseras. De behöver rutiner och bildstöd, som piktogram och tydlig skyltning, för att förstå hur man ska göra i olika situationer.

5 000 barn stannar hemma från skolan idag för att de inte klarar av skolmiljön, något som är ett växande problem. Många av de här barnen har en NPF-diagnos. Lösningarna handlar ofta om hur undervisningen organiseras och att en individuell anpassning görs, men också om hur byggnaden är utformad och strukturerad. Att utgå från lärosituationen snarare än det statiska klassrummet är en grundtanke vid utformningen av Glömstaskolan. Det ska vara tydligt var man arbetar individuellt, lyssnar eller presenterar, skapar och kreerar eller samarbetar med andra i en grupp. I ett vanligt klassrum blir detta otydligt, menar Åsa. Man gör flera saker på samma ställe och möblerar om inför ett nytt moment, vilket bara det är väldigt tröttande för barn med NPF.

Stökiga och bullriga korridorer är ett problem. I Glömstaskolan finns därför ett centralt trapphus utformat som en rotunda, en förlängning av skolgården. Stöket får helt enkelt stanna där. Trots den kompakta planlösningen kommer mycket ljus in i rotundan i mitten från ett stort takfönster. En generös trappa omfamnar rummet och leder upp till hemvisterna och andra utrymmen. Byggnaden blir läsbar och lätt att orientera sig i. Ju högre upp och längre in i byggnaden och ut mot hörnorna man kommer, desto tystare och lugnare blir det.

Hemvisten grupperas runt ett oregelbundet utformat rum med pentry, en central punkt där läraren har överblick, men som också fungerar för skapande arbete. Ett utrymme med gradängsittning, avskiljbart med draperier och utrustat med projektor och annan utrustning för presentationer finns också. I de större basrummen kan möbleringen variera. En vanlig möblering är flera runda bord med stolar, några öronlappsliknande fåtöljer för avskildhet och i mitten en stor rund matta.

Mattan har en samlande funktion, förklarar Åsa, att sitta i grupp och göra något tillsammans. Det handlar om tydlighet. Om det sitter en grupp barn på mattan så ger det en signal till den som tycker det är svårt att förstå vad som ska göras att också sätta sig där. En av svårigheterna barn med NPF-diagnoser har är just att läsa av de sociala signalerna, förstå och komma ihåg vad man ska göra i olika situationer. Mattan blir då ett bildstöd.

I anslutning till det centrala utrymmet finns några mindre rum avskilda med en glasvägg. Svårigheten att stänga ute störande ljud är ett stort problem för många med NPF. I de mindre rummen kan man sitta och jobba ostört men ändå ha kontakt och känna sig delaktig i gruppen utanför. Att inte förstå de sociala signalerna kan i sig skapa ett utanförskap och i förlängningen mobbning, därför är just grupptillhörigheten så viktig.

Glömstaskolan är också känd för sina lärarledda raster. Gustav Sundh är eldsjälen bakom detta. Att röra på sig på rasten gör det lättare att sedan sitta stilla på lektionen. Det främjar också hälsan och inlärandet. Förråden är proppfulla med saker att låna. Det finns också en skateboardbana med klätterställningar för den som har mycket spring i benen.

Vad tycker då slöjdläraren Adam, han som själv har en NPF-diagnos, om skolan? På en direkt fråga svarar han att det är mycket glas i skolan, vilket kan vara störande eftersom man hela tiden uppfattar alla rörelser utanför. Samtidigt tycker han att det är bra att just de mindre rummen inne i slöjdsalen är uppglasade för överblickbarhetens skull. Märker han att något är på väg att hända kan han ingripa och rädda situationen.  Han har ju också världens vackraste slöjdsal och vem kan inte vara nöjd med det!

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet