Konsten tillåts stå över funktionen

Jag fick ett mejl från en av mina bloggkollegor:

– Häromdagen var jag på Liljevalchs och såg på en utställning. Gick även in i nya delen och blev förskräckt. Inte i första hand av husets yttre, som trots allt var realiserbar tycker jag. Men en sådan dålig rumsplanering på ett museum har jag aldrig sett. Rundgång saknas, i stället ett antal dead ends, trappor och halvtrappor. Och vad jag såg, bara en enda hiss, en jättelik transporthiss som rymmer ett par bilar.  Hur har man tänkt ur handikappsynpunkt? Har du sett det, och om min reflektion stämmer, är det ett bra tema för en blogg.

Då hade jag själv inte besökt nyuppförda Liljevalchs+, bara sett tidningsbilder. På dem såg tillbyggnaden onekligen stor och klumpig ut i Djurgårdsmiljön.

När jag kom fram med spårvagnen kunde jag inte se den. Först när jag gick runt gamla Liljevalchs jag hittade Liljevalchs+, ut mot vattnet. Vi, bloggarna från Sveriges Arkitekter, skulle träffas och få en guidad visning av konsthallschefen Mårten Castenfors. Jag såg de övriga deltagarna innanför glaset, men var fanns entrén? Såg inget draghandtag någonstans. Slutligen upptäckte jag en armbågskontakt gömd inne i en stolpe och när jag tryckte på den, så simsalabim, åkte en dörr upp!

Tillbyggnaden är Mårten Castenfors skötebarn, det är tydligt. Vi får en livfull beskrivning om tankarna bakom byggnaden och alla turer för att förverkliga den: synpunkterna från stadsbyggnadskontoret var många och kostnaderna drog i väg. Trots det kämpade konsthallschefen för att få igenom de arkitektoniska kvaliteterna; ett dyrare undertak byttes inte ut mot ett billigt plocktak till exempel.

Han tycker inte heller kritiken som byggnaden får är befogad. Den stora vattenläckan som Dagens Nyheter skrivit om visar sig vara lite dropp från en list, lätt att justera. Liljevalchs+ väcker mycket känslor och reaktioner men en beställare som kämpar för de arkitektoniska kvaliteterna tillhör ovanligheterna och måste helt enkelt få sin eloge.

– Varför blev det ett betonghus, ifrågasattes inte valet av personalen, undrar jag. Rå betong brukar ju inte vara så populärt bland gemene man.

Det är höga säkerhetskrav i byggnad och då är betong ett bra val, förklarar Mårten Castenfors. Han tycker också att det är viktigt att en byggnad där konst ska visas har arkitektoniska kvaliteter: det ska vara ett konstverk i sig. Efter en arkitekttävling föll valet på Gert Wingårdhs förslag – ett platsgjutet betonghus.

Betong är ett fascinerande material: utskällt på 1960-talet och använt för att bygga det billigaste parkeringshuset men också för att skapa mästerverk, som till exempel av Pier Luigi Nervi, Carlos Scarpa och Herman Hertzberg, några av mina favoriter. Jag minns fortfarande en studieresa på 1980-talet till Hertzbergs kontorshus i Apeldoorn (1972) och Musikcentrum i Utrecht (1978); den hårda grå betongen ställd mot starka färger (rosa, lila och svart) och mjuka material – en spännande kontrast.

Spänning mellan minimalism och råa betong är det som skapar kontrasten i Liljevalchs+. Allt är avskalat, allt är grått, alla reglage är undangömda, inga möbler i utställningarna för trötta ben, till och med utrymningsskyltarna har placerats så högt att de är svåra att upptäcka – speciellt om man ser dåligt.  

Även utställningen om Gert Wingårdhs arkitektur är minimalistisk: små bilder, liten text, några husmodeller i mitten av det stora rummet, också de grå. Man ska komma nära för att titta och läsa, förklarar Mårten Castenfors – svårt att se dock för personer med synnedsättning.

Den råa ostyriga betongen som kontrast – som inte vill underordna sig. Missarna i betonggjutningarna blir livgivande: en kvarglömd tumstock i taket, en ojämn skarv i en vägg efter en gjutform som rasat. Det blir ett konstverk i sig och en del av byggnadens historia.

Annat som tillhör vardagen blir störande, känns malplacerat, som till exempel en stor plasttunna för skräp framför ett glasparti. Det vardagliga livet får inte riktigt plats i konstverket och det är också min största invändning mot byggnaden. Det finns en arrogans i att inte tycka det är viktigt att skapa funktionella rum där människor ska vistas. Det blir elitism – är detta en byggnad skapad för att beundras av andra arkitekter?

Och visst finns många brister när det gäller tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga, framför allt i avseende på ljushetskontrast mellan olika ytor så att en person med synnedsättning kan orientera sig. Som en kollega uttrycker det angående glasutställningshallen:

– Ja, vad säger man? Ska man hitta alla glasföremålen på de icke kontrastmarkerade hyllorna? En person med synnedsättning kan säkert ordna en happening med glaskrossning här!

Både serveringsdisken i kaféet och disken vid receptionen – också de i gjuten betong – har en lägre del. Den är troligen tänkt för rullstolsburna personer, men indraget är för litet och den utskjutande delen för grund så frågan är vilken nytta den gör. Normalt sänker man hela skivan för att det ska vara lättare att nå och betala med kort. Någon teleslinga finns inte heller vid receptionen och det är generellt lång efterklangstid i lokalerna, vilket försvårar för personer med nedsatt hörsel.

Det finns också brister i planlösningslogiken som min kollega ovan skriver; svårt för gemene man att orientera sig men också för personer med kognitiv funktionsnedsättning. Kopplingen mellan gamla och nya Liljevalchs är också den minimalistisk; ett enkelt glasparti och ingen skylt. Entrén till Blå porten via kafeterian syns inte på håll och går dessutom via en korridor som kökspersonalen använder, trång och smal.

Två stora öppningar i glasutställningsrummet diagonalt. Den ena synes leda vidare till nästa rum, men leder bara till en utrymningsväg, där en pappersskylt med texten: ”Larmad dörr – endast utrymningsväg!” möter en.

Listan på brister kan göras längre, men det är inte det viktigaste, utan att en modern konsthall byggs utan att vissa krav i BBR beaktas. Från arkitekten blir budskapet till personer som hör dåligt, ser dåligt eller har en rörelsenedsättning att de inte är viktiga. Konsten tillåts stå över funktionen. Byggnaden förblir då möjligen ett konstverk, men inte en funktionell byggnad; vilket är den viktigaste arkitektoniska uppgiften.

Men det är naturligtvis också som någon i bloggänget säger:

– Varför ska man klaga när det byggs så mycket fula hus? Liljevalchs+ har ju ändå arkitektoniska kvaliteter med ljus, rumslighet och bearbetade detaljer, men visst finns det saker som inte är helt lyckade.  

Arkitekt SAR/MSA Monika Albertsson