Social hållbarhet är att kunna bo kvar hemma

Jag har en gammal far. I januari nästa år fyller han 90 år. Han bor fortfarande hemma även om det blir allt svårare. Han har nämligen sakta men säkert under de senaste tio åren fått allt sämre balans. Numera kan han bara ta några steg utan att ramla, det vill säga gå runt i sin lilla lägenhet, en etta på 45 kvadratmeter. Trösklarna är borttagna och stödhandtag finns i badrummet, alla sittplatser är försedda med kuddar så att han lättare ska kunna resa sig. Trappor och andra nivåskillnader klarar han inte av själv längre.

 

Hans högsta önskan är att kunna ta sig ut själv och gå runt i Tuvan, en park som ligger nära där han bor. Förut, när han fortfarande klarade av trappor, var han mycket ute och gick. Han är mycket social och pratade gärna med alla som ville prata med honom när han var ute på sina promenader. Han har fortfarande en förhoppning om att om han tränar tillräckligt mycket i sin lägenhet så ska han kunna bli så bra i ryggen att han kan gå ut själv igen. Inte så sannolikt naturligtvis, men vem vill ta ifrån någon ett sådant hopp.

Min far bor på fjärde våningen i ett bostadshus som är byggt 1963. Det finns hiss i huset men den ligger med ett halvplans förskjutning i förhållande till lägenheterna. En rätt vanlig lösning i äldre byggnader, om det alls finns hiss. Hissen är också liten, mindre än 1,1×1,4 i korgmått, som är den minsta tillgängliga hissen man kan ha om man bygger om eller nytt idag. Det innebär att en person i rullstol inte får plats i den. Visserligen kan man åka ned med rullstolen och bortplockade fotstöd först i hissen, för att sedan åka ned med min far. En procedur som kräver två stödpersoner för att det ska fungera. Den ena, som brukar vara jag, får ta hand om rullstolen och den andre personen, som brukar vara min man, får hjälpa min far så att han inte ramlar. Som sagt, en viss procedur bara för att man vill ta en liten promenad.

Om min far hade bott i ett nybyggt hus med dagens tillgänglighetsregler skulle han ha kunnat ta sin rullstol och åka ut själv på sina promenader, som förut. Kanske inte så långa sträckor, för han är inte så stark i armarna men ändå. För det är just den där friheten att kunna göra något själv som är så viktig för honom, liksom för oss alla andra.

Som certifierad sakkunnig i tillgänglighet granskar jag många ritningar av alla möjliga byggnader och är flera gånger i veckan ute för att besiktiga tillgängligheten på byggen för att byggherren ska kunna få sitt slutbesked och ta byggnaden i bruk. Många inom byggbranschen är seriösa och verkligen vill göra rätt, men man möts också ofta av den inställningen att det här med tillgänglighet är bara krångligt och dyrt och varför ska det vara nödvändigt när det är så få personer det handlar om. Kan man inte bara bygga en viss procent av lägenheterna tillgängliga. Det räcker väl. Det blir ju så dyrt med de stora badrummen.

Tillgänglighet berör inte bara ett fåtal personer i samhället utan det berör oss alla, för får vi inte en funktionsnedsättning i unga år så får vi det med största sannolikhet när vi blir äldre. Min gamla far har, förutom dålig balans och svårt att gå, nedsatt syn och nedsatt hörsel samt en demenssjukdom, alltså flera av de funktionsnedsättningar som många drabbas av i stigande ålder. Det är också dessa funktionsnedsättningar som det i bygglagstiftningen står att vi ska ta hänsyn till när vi bygger nytt eller bygger om. Enligt BBR, Boverkets byggregler, ska byggnader vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga, det vill säga personer med nedsatt funktion i armar, händer, bål och ben, dålig balans, nedsatt syn, hörsel eller kognitiv förmåga (utvecklingsstörning, hjärnskada). Ganska rimliga krav kan man tycka, speciellt om vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle.

Att minska kraven i bygglagstiftningen för att på så sätt bygga billigare har varit ett krav från byggindustrin i de 35 år jag har varit arkitekt. En översyn av BBR pågår just nu för att se om det går att förenkla byggreglerna ytterligare. Risken är stor att det som framöver kommer att byggas blir funktionellt sämre och mindre tillgängligt men för den skull inte nödvändigtvis billigare. (Tendensen finns redan.) Priset på en bostad beror ju på många saker och inte nödvändigtvis bara på vilka byggregler som finns. Även små lägenheter kan vara billiga, funktionella och tillgängliga, men då krävs det att arkitekten studerar funktionsmåtten extra noga. Att minska de krav som samhället ställer är inte lösningen på att bygga billigare bostäder. Det gör bara att det som produceras blir sämre funktionsmässigt och ur ett samhällsperspektiv mindre hållbart.

En hållbar utveckling är enligt Brundtlandkommissionen ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.  En hållbar utveckling består av tre delar: ekonomisk, miljömässig och social. För mig är ett socialt hållbart samhälle lika med ett tillgängligt samhälle.  Rent ekonomiskt måste vi ha råd med att bygga funktionellt bra, tillräckligt stora och tillgängliga bostäder för dem som behöver det idag men också för kommande generationer. Gör vi inte det så blir konsekvensen att vi får bygga om dem i framtiden, vilket är ett resursslöseri, eller att allt fler är tvungna att flytta till ett hem enbart för att det inte finns hiss eller ett tillräckligt stort badrum i lägenheten – även det resursslöseri.

För mig är valet enkelt. Jag vill, liksom min far, bo kvar hemma så länge som möjligt och själv också ha den frihet det innebär att kunna gå ut och promenera när jag blir gammal.

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet