Standard som väcker känslor

Många svar kommer från byggherrar och byggindustrin, den övervägande delen, men också en del från arkitektkontor och kommuner. Att de som producerar bostäder vill ha mindre yta och färre regler är väl ingen nyhet direkt, så har det varit sedan jag började jobba som arkitekt på 1980-talet och de vill de nu också.

De flesta reaktionerna beror på att det har blivit några få justeringar av ytor för att bland annat ta hänsyn till att en bostad till och från fungerar som arbetsplats för hemtjänsten. Måtten har justerats efter Arbetsmiljöverkets riktlinjer.  Någon har räknat med att det handlar om två kvadratmeter à 30 000 kronor per kvadratmeter i 2018 kostnadsläge. Inte så mycket tycker jag, speciellt med tanke på hur mycket överytor som till exempel läggs på onödig korridoryta i dåliga planlösningar, något jag ofta ser när jag granskar lägenheter ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Ökningen av ytorna är inte taget ur luften. Det finns stöd för det i lagstiftning, föreskrifter och andra standarder. I ett av remissvaren är det väldigt tydligt vad det handlar om. Svaret kommer från Gerd Johansson, arbetsmiljöforskare och professor i Arbetsmiljöteknik vid Lunds Universitet, som bedriver forskning kring hemtjänstens och hemsjukvårdens arbetsmiljö. Jag citerar delar av svaret:

”En ökande andel äldre i befolkningen, där allt fler ska vårdas hemma även i livets slutskede, innebär att allt mer avancerad vård och omsorg ska utföras i vanliga bostäder i det ordinarie bostadsbeståndet. Bostaden blir då, förutom ett hem, på detta sätt även en arbetsplats för en mycket stor grupp människor, som ska utföra denna vård och omsorg. Då Arbetsmiljölagen gäller även på dessa arbetsplatser måste de äldres bostäder utformas så att en god arbetsmiljö kan uppnås när behovet uppstår.

Vi ser redan idag att personer som arbetar inom hemtjänst och hemsjukvård har den allra största sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad. Sjukfrånvaron beror både på fysiska belastningsskador och på en mycket stressad arbetssituation och kommunerna har redan idag stora svårigheter att rekrytera personal till både hemtjänst och hemsjukvård. En dålig arbetsmiljö medför också ökad risk för en sämre omvårdnad.

Utformningen av främst hygienutrymmet och sovrummet har mycket stor betydelse för att kunna undvika belastningsskador. Det krävs tillräcklig area för att kunna utföra arbetet på ett ergonomiskt korrekt sätt och det måste också finnas plats för olika förflyttningssätt, utrustning med mera. Till exempel är det viktigt att den som arbetar med att hjälpa boende med nedsatt rörelseförmåga kan röra sig utan att slå i väggar eller möbler.

Mindre lägenheter efterfrågas inte bara av yngre personer utan många äldre vill och behöver också flyttar till en mindre bostad, vilket också samhället efterfrågar genom krav på ökade flyttkedjor. Eftersom det idag finns stora brister i det befintliga bostadsbeståndet för att ge den hemvård som kommer att krävas är det därför helt orimligt att bygga nya lägenheter, som inte uppfyller Arbetsmiljöverkets föreskrifter om målet är att långsiktigt skapa en hållbar situation både för boende och arbetstagare när vård- och omsorg i hemmet blir aktuellt.

För personal som arbetar med omvårdnad i enskilda hem är dessa bostäder deras dagliga arbetsplats under hela deras arbetstid under många år.”

En miljard (1 000 000 000) kronor kostar varje år bostadsanpassningar av lägenheter samhället. Många anpassningar görs i det gamla beståndet men tyvärr också i nybyggda lägenheter. Det skulle bli många lägenheter som skulle kunna få de extra kvadratmetrarna för den summan, närmare bestämt nästan 17 000 stycken per år!

Lösningen i en del remissvar är att använda sig av flexibla, kreativa och innovativa lösningar istället för att öka ytan. Problemet är att människan har sina mått som är svåra att ändra på. Vi tar den plats vi tar. Är hygienutrymmet för litet, ja då hamnar toalettstolen med en tömningstank i sovrummet eller i värsta fall i vardagsrummet om sovrummet är för litet. Jo det är faktiskt personer som bor så i dagens Sverige! På grund av att deras lägenheter inte är tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelseförmåga. Hur skulle en innovativ, kreativ och flexibel lösning se ut för att lösa det problemet?

En annan lösning som föreslås är att personer med vårdbehov ska flytta till ett anpassat boende. Det är inte så lätt. Anpassat boende är en bristvara. Antal äldre kommer också att öka kraftigt de närmaste åren. Det behövs byggas 560 nya äldreboende fram till 2026 enligt finansministern (SvD 13 juni). Ett särskilt boende är behovsprövat och inte så lätt att få. Av kostnadsskäl vill kommunerna att man klarar sig så länge som möjligt hemma med hjälp av hemtjänsten. Det är betydligt billigare.

Att flytta till ett äldreboende innebär också en stor förändring och framför allt en inskränkning i den personliga sfären. Du kan sällan välja var du ska bo. Det är beroende av var det finns plats. Att flytta till ett särskilt boende innebär också en inskränkning i den personliga integriteten och självbestämmandet, eftersom du har personal runt omkring dig hela tiden som bestämmer över när du ska äta, lägga dig, gå ut, med mera. Jag vet av egen erfarenhet, med två dementa föräldrar som gjort den resan och som in i det längsta kämpade för att få bo kvar hemma.

Lagstiftning och föreskrifter tar inte bara hänsyn till att vi ska kunna bo kvar när vi blir äldre utan också att en bostad ska fungera för alla skeden i livet. Det utrycks väldigt bra i BBR (Boverkets byggregler) 3:22, där det står att bostäder ska dimensioneras, disponeras, inredas och utrustas med hänsyn till sin långsiktiga användning. Det ska alltså fungera för livets alla skeden och då också med hänsyn taget till antal personer som bostaden är dimensionerad för. Där ska man kunna bo både som ung och som gammal, med eller utan en permanent eller tillfällig funktionsnedsättning.

Det är här bostadstandarden kommer in. Den beskriver grundläggande funktioner för att leva och bo i en bostad, mängden möbler som behövs och vilket utrymme dessa tar. Kraven fanns förut direkt i föreskriften, men i samband med att vi fick PBL och BBR som föreskriver funktioner istället för detaljerade krav flyttades dessa ut till handböcker och standarder. De mått som idag finns i SS 91 42 21:2006 och SS 91 42 22:2006 är inte heller tagna ur luften utan grundar sig på en samlad erfarenhet som vi i Sverige fått fram genom omfattande funktionsstudier av flera organisationer sedan 1930-talet.

Mycket mer finns att säga om det nya förslaget till bostadsstandard och de remissvar som kommit in. Hur vi bygger och bor är en övergripande samhällelig fråga, med många ställningstaganden som måste vägas mot varandra. Med tanke på det och alla synpunkter som kommit in, så kommer SIS att bjuda in till ett remisseminarium framöver, där förslaget på ny bostadsstandard kan diskuteras. Något datum är inte satt ännu men håll utkik!

Monika Albertsson är arkitekt SAR/MSA och certifierad sakkunnig kontrollant i tillgänglighet

P.S. Tillgänglighet handlar inte bara om bostäder för äldre och de som har en permanent funktionsnedsättning. Bryta benet kan vem som helst göra och då behövs en tillgänglig bostad, som framgår av den här lite skämtsamma filmen.

P.S. 2. Följande debattartiklar diskuterar den föreslagna standarden:
https://arkitekten.se/debatt/illavarslande-att-normerna-tar-allt-mer-plats/
https://arkitekten.se/debatt/replik-det-ar-inte-sis-som-hittar-pa-kraven/
https://www.svd.se/krav-pa-storre-bostader-forvarrar-bokrisen/i/utvalt/om/bostadspolitiken
https://www.svd.se/branschen-utformar-kraven–fler-borde-delta/i/senaste