”Ta inte min värld, mina färger eller mitt ljus”

”Vi gör vad vi kan men vi kan inget lova”, säger läkarna.

Det är sommaren 2002 och jag åker in och ut på sjukhuset. Läkarna i sina vita sjukhusrockar, till en början ser jag dem tydligt men snart endast skymten av den ljusa färgen. En vag vind när de fladdrar förbi, och så klappret från deras tofflor. Bestämt och skyndsamt och det är för mig de skyndar.

Läkarna är många, säkert tio stycken. Jag frågar, kommer jag att bli blind? Jag får inget svar, men ändå vet jag att det är nu det händer.

Desperat försöker jag klamra mig fast vid den seende världen. Som besatt plågar jag mig själv och iakttar allt i min närhet. Stirrar stint och jämför från dag till dag, timme till timme, minut till minut. Jag ser hur allt försvinner och hur världen runtomkring så sakteliga raderas ut.

Klockan i köket. De svarta siffrorna mot den vita urtavlan. De blir allt gråare, suddigare och till slut ingenting.

Min säng är bäddad i starka färger – orange, blått, gult och grönt. Likt en kladdig palett blandas färgerna samman och tynar bort. Jag vill skrika. Ta inte min värld, mina färger eller mitt ljus. Jag vill hoppas, önska och tro. Men den sommaren tar det slut och mina ögon ger upp.

Så inleder Anna Bergholtz sin föreläsning på Tillgänglighetssakkunnigas riksförenings halvdagsseminarium den 19 april 2024. Det är en dikt hon har skrivit, om när hon förlorade synen, då när hon var 24 år.

– Jag hade en stor oro inför det okända och jag hade ingen aning om att du kan göra saker utan syn. Jag trodde inte att det gick. I dag vet jag att du kan ha ett fantastiskt liv utan syn, säger Anna Bergholtz.

Hennes historia börjar när hon var tre år och fick barnreumatism. Sjukdomen satte sig i de stora lederna men också som en kronisk inflammation i ögonen. Till och från fick hon använda rullstol under skoltiden. Många barn med funktionsnedsättning hamnar utanför. Men så blev det inte för Anna. Hon hade bra klasskamrater som verkligen ville att hon skulle vara med i leken. Till exempel lekte de ofta tjuv och polis och hennes rullstol blev då polisbilen.

– Det fanns ju bara en polisbil och alla ville köra den så jag blev höjdpunkten i leken i stället för en som hamnade utanför!

Att ta sig till skolan var ett problem. Avfasade trottoarkanter var inte vanligt. Men kommunen var tillmötesgående och såg till att den väg hon gick fick avfasade kanterna. På så sätt kunde hon rulla själv till skolan. 

I sjätte klass hade lederna blivit bättre och Anna Bergholtz behövde inte använda rullstolen lika mycket, men synen försämrades fortfarande. I den här åldern höll det på att uppstå en tråkig mobbningssituation. Hon gillade att spela pingis, men träffsäkerheten var lite si och så, eftersom hon såg så dåligt. De som gick i de andra klasserna visste inte det, eftersom hennes synnedsättning inte syntes. De började skratta och säga elaka saker. Hon berättade för sin mamma, som förslog att hon skulle tala om för dem hur det var.

– Redan då tyckte jag om att skriva och vi hade ett ämne i skolan där vi gjorde små böcker, så jag skrev några om hur det var att inte se, sitta i rullstol och att behöva ligga på sjukhus. Därefter gick jag runt och läste högt i klasserna. Jag lärde mig där och då hur viktigt det är att berätta när något inte syns för att skapa förståelse, säger Anna Bergholtz.

Efter akademisk examen i ett annat ämne tog hon tag i sin dröm och började läsa till journalist. Då hade hon blivit helt blind och valet föll därför på en mindre folkhögskola, eftersom det var lättare att ta sig runt där. Att ta sig ut på arbetsmarknaden i en tuff bransch var en oro, men en dag såg hon en annons från SVT.

– De sökte en praktikant som var blind och studerade journalistik och som kunde tänka sig att jobba med funktionshinderfrågor, med humor och satir som inriktning. Så många sådana fanns det ju inte så jag fick jobbet!

CP-magasinet hette programmet – ett namn som inte skulle fungera i dag – och därefter blev det UR, Utbildningsradion. Det var långa korridorer och öppna landskap som är svårt att orientera sig i om du inte ser och datasystem som inte var kompatibla med hennes hjälpprogram. Arbetsplatsen fick kompletteras med taktil tejp och på redaktionen fick hon sitta närmast entrén för att hitta till sin plats.

I BBR (Boverkets byggregler) finns kraven på hur den byggda miljön ska utformas för personer som är blinda eller har en synnedsättning. Det handlar framför allt om ljushetskontraster, det vill säga skillnaden mellan det mörka och det ljusa i färgen.

För att kunna förstå hur stort ett rum är behöver det finnas en kontrast mellan vägg och golv och för att kunna hitta dörrar behöver också kontrasten finnas mellan dörr och vägg.

På toaletter så brukar kontraster på väggar finnas mot inredningen på handikapptoaletten, men många som ser dåligt föredrar att gå på en liten toalett. Ljushetskontrast behöver därför finnas även där, anser Anna Bergholtz.

Ett annat problem är skyltar som placeras på dörren. Behöver du komma nära för att läsa så får du lätt dörren på dig om någon öppnar den. Skyltar ska sitta bredvid dörren!

Andra saker som enligt Anna Bergholtz är viktiga är ledstråk över stora ytor och ljushetskontrast i trappor så att du vet var trappan börjar och slutar. Även handledare behöver ha ljushetskontrast mot bakomvarande vägg. Det är viktigt att den går till trappans slut eller förbi den, annars kan du lätt tro att trappan slutar tidigare och det är då lätt att snubbla. Allt detta står i BBR, men tyvärr slarvas det rätt mycket med kraven.

Men hur kan du då orientera dig om du inte ser något? Mycket handlar om att lära sig vägen men också att hörseln förstärks. Olika platser låter olika. Det kan handla om ljudet från en trafikerad väg, eller en järnväg som går förbi. Problemet är när det blåser eller om platsens ljud förändras. Då är det lätt att tappa orienteringen.

Anna har i dag en ledarhund som hjälper henne, men ibland kommer de vilse och då finns det appar som kan tala om var du är. Det underlättar!

2006 hamnade Anna Bergholtz på Kvällspostens löpsedel – hon hade blivit Sveriges första blinda filmrecensent! Kan en blind gå på bio? Jo, det går, som mycket annat. Film upplevs inte bara genom ögonen utan också med hörseln. I dag erbjuder mobilens appar syntolkning, det vill säga en röst som berättar vad som händer på duken. Det är ett av många exempel på lösningar som finns för att inkludera personer med funktionsnedsättning.

Det finns fortfarande en tro på att personer med funktionsnedsättning inte kan göra vare sig det ena eller det andra. Diskriminering på arbetsmarknaden är tydligt i statistiken. Av personer med synnedsättning har endast 52 procent sysselsättning, jämfört med 81 procent i den övriga befolkningen.

Över tid sker dock en normförskjutning. Kvinnor som programledare i sportsammanhang har blivit vanligare och personer med brytning eller dialekt förekommer numera också i rutan, vilket var sällsynt förut. Personer med en synlig funktionsnedsättning lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Så frågan är när en förändring även här kommer.

– Det handlar om att förändra normen. Vi måste signalera att alla välkomna, säger Anna Bergholtz.

I skolan skrev hon en uppsats i ämnet och frågade en av SVT:s chefer när vi får se en programledare med synliga funktionsnedsättningar. Svaret blev att svenska folket inte var redo för det. För enligt honom skulle de inte höra vad hon sa utan bara koncentrera sig på att hon satt och läste punktskrift i ruta.

– Har ni inte hört vad jag säger nu? För nu står jag här och använder punktskrift på ungefär samma sätt som jag troligtvis gjort om jag jobbat som programledare i TV, frågar Anna Bergholtz publiken och får ett skratt till svar.

Som så många andra med en funktionsnedsättning har Anna valt att starta ett eget företag. Det är enklast så. Hon beskriver sig själv som entreprenör och journalist och har en lång erfarenhet av mångfald och inkluderingsfrågor. Hon driver också communityn Unique Power som är proffs på funktionsmångfald. Hit kan man vända sig som företag och organisation och få hjälp i arbetet med inkludering, funktionsnedsättning och tillgänglighet.

Monika Albertsson

P.S. Lyssna på Anna Bergholtz och Ulf Nordquists podd I mörkret med …