Är förändring på gång i Almedalen?

Det har blivit tradition för mig att sommaren börjar med Almedalsveckan. Med folkvimmel, sommarklänningar, glass och massor av samtal. Snabba fotsteg i smala gränder mellan olika möten, glada återseenden och stora ord. Här utlovas förändring och förbättring. Det debatteras hur ett bättre samhälle kan ta form, och det skakas hand för nya samarbeten.

I år åkte jag hit med lite större tvekan än jag brukar. Senaste året har tydliggjort för mig att det ligger förändring i luften i vår sektor, samtidigt som vi har för många projekt, processer och metoder som befinner i sig i en verklighet som inte alls bäddar för förändringen.

Frågan som har skavt när jag preppat för årets Almedalsvecka är om det här fantastiska forumet, där man kan stöta på vem som helst och hamna i dialog om vad som helst, fortfarande är ett forum rustat för att bygga framtid? Eller är det andra forum, nätverk och dialoger som skapar framtiden?

För några veckor sedan hade jag äran att ge en reflektion på en presentation med titeln En tid av kris och möjligheter, av Lotte Christina Breengaard från hållbarhetshubben Bloxhub under Formas Agenda 2030-konferens.  

Lotte presenterade ett arbete som Bloxhub har gjort kring hur vi ska nå en cirkulär samhällsbyggnadssektor, sammanfattat i 13 punkter. Tydligt uppspaltade på skärmen framför oss kände jag att en mer hållbar framtid var möjlig: Det här klarar vi ju!

De flesta av punkterna handlade om att vi måste jobba lite annorlunda från och med i dag, att vi måste ställa om våra arbetsprocesser. Men några handlade om att det vi bygger också behöver bli annorlunda; från att vi behöver klara oss på färre kvadratmeter per person till att vi ska anamma en ny estetik.

Minns ni EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens State-of-the-union-tal hösten 2020? Där sa hon: “We need to give our systemic change its own distinct aesthetic.”

Ska vi ställa om samhället till att vara cirkulärt behöver vi också hitta ett estetiskt och kulturellt uttryck som matchar detta, och som hjälper oss framåt. Som är funktionellt i en ny tid.

Det är dags att förflytta oss från tankemönstret att cirkularitet innebär att återbruka några olika byggnadsprodukter, som dörrar och fönster, till att handla om allt material vi har i samhället. Vi behöver titta bortom byggindustrins materialflöden, och se hela samhällets material som tillgångar. Då behöver vi lära oss att förstå vilka som behöver cirkulera snabbt för att göra mesta möjliga nytta, och vilka vi kan låsa upp i en byggnad i 50 eller 100 år.

Med det följer att vi också behöver ställa om hur vi tänker kring estetik och gestaltning. Länge har den självklara devisen varit form follows function. Och funktionen har varit något uppenbart och väldefinierat, något som oftast är känt relativt tidigt i projekten. Ett bostadshus, ett bibliotek, en simhall. Formen har alltså kunnat bli tydlig, och komma till ganska tidigt. Först bestämmer vi hur det ska se ut, och sedan listar vi ut hur vi bygger det.

Men nu behöver vi snarare tänka form follows availability. Och tillgång är till skillnad från funktion inte alls känt tidigt. Min erfarenhet är att det kan ändras in i det sista, och egentligen bara är känt den dagen materialet dyker upp på bygget. Därmed blir idén om att gestalta byggnaden i förväg ner i minsta detalj liksom knepig. 

Jag ser framför mig att framtidens byggnader är lite mer ad hoc, mer föränderliga och anpassningsbara. De står inte lika bastant på sin plats. Detta hänger ju ihop med att våra behov förändras allt snabbare; vi flyttar allt oftare, bygger om mer frekvent. Då är det också fullt rimligt att byggnaderna får nya uttryck som inte signalerar trygghet genom styrka och solitära monoliter, utan snarare förkroppsligar resiliens genom sammanhang och anpassningsförmåga.

Nu får ni inte blanda ihop detta med att jag tror att framtidens byggnader blir fulare. Jag tror och hoppas att vi får se en ny estetik. Vi behöver omdefiniera vad vi anser vara vackert – vad vi värdesätter.

När byggnader blir mer lokalt anpassade för att materialen är det, och har en historia från trakten, inte som historisk pastisch utan som en genuin del i de lokala materialflödena – hur ser de då ut?

En av Lottes 13 punkter var welcome uncertainties. I ett samhälle som har ägnat i alla fall de senaste 100 åren åt att planera, strukturera, mäta och kontrollera ner i minsta detalj, så är att välkomna osäkerheter kanske något som får de flesta av oss att skruva lite på oss. Hela våra arbetsliv tycks ju handla om att jobba bort osäkerheter.

Hur släpper vi kontrollen på ett kontrollerat vis för att möjliggöra för det som är tillgängligt just nu? Hur sätter vi upp designsystem som tillåter förändringar i material in i sista minuten?

Självklart kräver detta annorlunda gestaltningsprocesser. Men som tur är har vi också ägnat de senaste 50 åren åt att utforska och bygga olika digitala system, vilket är en nyckel för att kunna kontrollera osäkerheter. Vi kan sätta upp digital infrastruktur, design spaces och digitala processer som tillåter en massa olika saker att hända inom systemet.

Men det kräver att vi förändrar våra beslutsprocesser. Från stora strukturerade processer, som till exempel detaljplaner och bygglov, till oss som organisationer och enskilda individer. När behöver vi verkligen veta? Och vad behöver vi verkligen veta? Måste du veta hur radhuset du vill köpa som ska stå färdigt om ett år ska se ut, vilket fasadmaterial det kommer att ha?

När vi ändrar beslutsprocesserna ändrar vi också ansvarsfördelningen, riskfördelningen och vilka roller olika aktörer tar. För att göra detta behöver vi ha modiga organisationer som är nyfikna på morgondagen. Som tittar mer i vindrutan än backspegeln.

Just nu vet vi ganska lite om hur det cirkulära samhället och den cirkulära samhällsbyggnadssektorn faktiskt kommer att se ut och fungera. Vi vet att det är dit vi ska, och att det är hög tid för action är något som har sagts på otaliga scener här i Almedalen.

Jag tror att bästa sättet att hitta de nya formerna är att testa sig fram. Så jag uppmanar er alla, att bara kör. Se till att ha modiga och nyfikna organisationer runt er så löser vi Lottes 13 punkter tillsammans. Jag har haft tur och sprungit på några sådana individer och organisationer senaste dagarna. Nu tar jag semester, men ser fram emot att kavla upp ärmarna i höst och ta nästa steg mot ett cirkulärt byggande.

Petra Jenning