Återbruk i osäkert landskap

Plötsligt har en ny sorts mejl börjat dyka upp i min inkorg. De kommer från företag som har byggmaterial som ska slängas. Är det möjligen så att vi har något projekt på gång, där detta skulle kunna användas i stället för att gå till tippen? 

Jag blir i lika delar glad och bekymrad när det händer. Givetvis är det uppmuntrande att de funderar över om det som är skräp för dem kan vara till glädje för någon annan. Det som bekymrar mig är avsaknaden av en enkel och tillgänglig struktur för att köpa och sälja material, och svårigheten i att gå i mål med återbruk.  

Första spadtaget för mobilitetshuset Hyllieäng i Malmö, med Parkering Malmö som byggherre, har precis tagits. Målet är att det ska bli en byggnad med en fasad av återbrukat material. 

Resan dit har verkligen inte varit spikrak, men till slut har vi landat i tre olika sorters resurser som visar på tre möjligheter för återbruk. Det första handlar om glas som kommer från en annan byggnad. Det andra är plåtar till värmeväxlare som har sorterats ut i tillverkningen för att de inte mötte de strikta kvalitetskraven, och som i vanliga fall hade skickats direkt tillbaka till nedsmältning. Och det tredje är en restprodukt från tillverkningsindustrin. 

Ett är alltså ursprungligen tänkt som byggmaterial och två kommer från andra industrier. Slarvigt kallar vi dem alla för återbruk, men det rör sig egentligen om återbruk, sekunda och spill. 

Att vi kunde hitta dessa material var för att beställaren var modig och bad oss leta och titta bortom det uppenbara. Och för att vi på vägen träffade på organisationer och individer som såg längre än sina vanliga uppgifter och affärer, och nyfiket utforskade möjligheterna tillsammans med oss. Fantastiskt, så klart, men om återbruk ska bli standard kan vi inte förvänta oss att göra denna resa varje gång. 

Så hur hittar vi smarta och enkla sätt att matcha utbud och efterfrågan? Det krävs djup materialkunskap för att förstå vad som faktiskt fungerar och lämpar sig att använda. Och det krävs processkunskap för att veta när och var i en befintlig värdekedja vi arkitekter kan koppla på oss och skapa nytt värde. 

Visst finns det initiativ för att skapa plattformar där material kan säljas, men de tenderar att endast hantera varor riktade till byggbranschen, och vända sig till organisationer inom sektorn. Om vi ska skala upp den cirkulära ekonomin behöver vi komma åt återbruk, restprodukter och spill från andra branscher också. Och det är då det blir riktigt svårt. 

En utmaning är ju just denna, att faktiskt förstå vad som finns att tillgå, vad som är lämpligt, och hur en affär kan skapas när materialströmmen förändras. Vi kommer säkert de närmaste åren se nya tjänster och professioner poppa upp som stöttar i allt från tillgängliggörande till garantier för hållbarhet. 

Nästa utmaning är hur vi tar oss an vår gestaltningsprocess när tillgången är ytterst osäker. Det kan ta år från det att projektet ligger på arkitektens ritbord och materialpaletten tar form, till dess att grejerna behövs på byggplatsen. De flesta andra industrier rör sig i snabbare cykler. Vad som finns tillgängligt just nu är därför inte med säkerhet detsamma som finns tillgängligt när byggnaden väl ska uppföras. 

I dag finns två sätt att angripa problemet. Någon tar på sig kostnaden för att köpa loss materialet på spekulation tidigt i processen och att lagerhålla det, för att säkerställa att det ska finnas tillgängligt när det behövs. I en tid av stor osäkerhet och snabbt föränderlig marknad är det nog inte så många beställare och byggare som är sugna på det. 

Förutom att priser fluktuerar kan investeringsbeslut ändras eller bygglovsprocessen kräva att vi tänker om. Plötsligt sitter då någon på en stor mängd material som åter bara är skräp. Ett alternativ skulle kunna vara att leasa materialet istället, men än så länge verkar det inte vara en modell som har testats i verkligheten. Det kan leda till fler utmaningar än vad det faktiskt löser. 

Det andra angreppssättet, som inte bygger på lagerhållning, innebär att alla som är involverade i gestaltningsprocessen och projekteringen på ett eller annat sätt börjar arbeta med ett mycket större mått av osäkerhet. Extremen skulle vara att många av besluten vad gäller material och gestaltning tas först på byggplatsen, och att delar av arkitektens jobb flyttar från ritbordet till bygget. 

Det finns massor av invändningar mot detta, då våra arbetsprocesser under lång tid just har fokuserat på att minimera osäkerheter. I dag finns inte heller stöd för det i bygglovsprocessen. Men ska vi kunna jobba fullt ut med återbruk kommer vi att behöva tänka om kring när och hur beslut fattas.

Glädjande nog tror jag att det finns ett stort stöd i digitala processer, från digitala marknadsplatser till digital design. Genom att jobba med smarta modeller kan vi bli bättre på att förstå och hantera osäkerheter. Från att enkelt kunna visualisera många olika alternativ och tydliggöra vad som är låst och vad som är föränderligt, till att generera förslag på hur vi kan jobba med stoff som levereras i olika format, material, mönster och färger. 

Själv tycker jag att det är en otroligt spännande utmaning vi har framför oss, att gestalta med en ”man tager vad man haver”-attityd!

Petra Jenning