Att nöja sig, eller inte

NÖJ DIG står det på Finn Ahlgrens tröja. Finn är möbeldesigner och arbetar främst med återbrukat och annars oanvändbart material. Vi står och småsnackar inför ett scensamtal som ska äga rum på Fojab Stockholms tioårsjubileum och jag dras till den där egengjorda t-shirten.

Den ifrågasätter behovet av att allt hela tiden ska uppgraderas, växlas upp, bli bättre, ersättas, utvecklas. Och den pekar på mitt ansvar i ekorrhjulshetsen: Att jag själv har möjlighet att ta ett djupt andetag, sakta ner och nöja mig. Jag behöver inte springa med. Jag känner hur jag slappnar av i det enkla självklara budskapet.

Men när jag cyklar till jobbet en kylig morgon poppar texten upp i mitt huvud, och jag blir lite irriterad. Samma när jag ska somna en kväll. Jag förstår först inte riktigt varför, men efter ett tag börjar en tanke formuleras. Jag vill inte alls att vi ska nöja oss. Jag vill att vi ska kräva mer, utmana och göra bättre.

Jag tror innerligt att vår byggda miljö kan göra betydligt mer för människa och natur än vad den gör idag. Att vi radikalt kan höja kvaliteten och prestandan. Att problemet snarare är att vi allt för ofta nöjer oss med mediokra lösningar. Att vi klappar oss för bröstet när något är lite bättre, men fortfarande i det stora hela troligtvis inte bra nog.

Kollektivt i sektorn kämpar vi just nu med att våra byggda miljöer ska göra mindre skada för miljön. Det är ju fantastiskt att vi har kommit så långt som vi har, och att hållbarhetsfrågor nu är på allas agendor. Men det händer något när vi nöjer oss med att det vi skapar bara ska göra så lite ont som möjligt, och inte samtidigt säga att det ska maximera det goda.

För arkitektur har kraften att göra gott. Den kan förändra människors liv och beteenden, den kan få oss att vilja ställa om till hållbara liv, och underlätta transformationen.

Så i stället för att nöja oss önskar jag att vi höjer förväntningarna: Arkitekturen behöver inte bara vara klimatneutral, den behöver också vara regenerativ. Den ska inte bara minimera sitt avtryck, den ska också maximera sin kraft. För att verkligen komma åt den fulla kraften behöver vi se bortom dagens system och processer.

Neil Leach skrev i The Guardian (2023.08.07) “What they need to design right now is not another building – but the future of their profession.” Leach skrev detta om arkitekten i relation till den snabba AI-utvecklingen.

Jag vill expandera påståendet från att enbart gälla arkitekter till alla som jobbar med att skapa framtidens byggda miljö. Vi behöver tänka om ifrån grunden. Vad kan och bör vår miljö vara och göra? Hur stöttar den vårt samhälle på bästa sätt? Och hur skapar vi den så att den verkligen maximerar allt det goda?

Allt det som ibland funkar som verktyg och ibland är en underliggande väv för formandet av vår byggda miljö behöver utforskas och utvärderas. Det handlar om allt från AI, computational design, data, analys, materialegenskaper, resurshantering, människor, brukarprocesser, tillverkningsprocesser, lagar och regler till ekonomiska system, garantier, riskhantering och klimatkalkyler.

På samma vis som vi gestaltar den fysiska miljön, behöver vi gestalta de system och principer den vilar på. Det är här vi verkligen formar vår framtid. 

När vi ser över våra system och processer i sin helhet så finns det helt klart aspekter där vi borde sätta ner foten och säga: nöj dig. Kanske i fråga om komforten i befintliga miljöer, kanske kulören på det gamla kaklet, kanske tryggheten kopplat till garantier och försäkringar. Men det gäller aldrig ambitionsnivån för vad arkitekturen kan göra för att skapa en hållbar, inkluderande och vacker värld.

Jag måste få vakna på morgonen och tänka att vi kan göra bättre. Som enskilda individer och tillsammans. Jag vill inte nöja mig.

(Tack, Finn, för provokationen!)

Petra Jenning