En tidsresa

Detta blir mitt sista blogginlägg här hos Sveriges Arkitekter. Mitt bloggande började en solig eftermiddag i en lummig trädgård i Visby, det var Almedalsvecka och Sverige jagade kvartsfinalplats i fotbolls-VM.

Vi på Fojab anordnade en debattpanel om hur bilbränder och stadsplanering hänger ihop, och efteråt visade vi matchen på en snabbt inhyrd TV-skärm upphängd på en gul fasad från 1300-talet. I minglet hamnar jag intill Elisabet Näslund, förbundets presschef och bloggredaktör. Jag visste nog inte riktigt vem hon var då, men hon hade tydligen koll på mig för hon frågade:

– Skulle du kunna tänka dig att blogga för Sveriges Arkitekter om digitalisering och framtiden?

Spännande, och läskigt, tänkte jag. Bad om lite betänketid, som blev ganska lång, men ett knappt år senare var vi igång.

Nu, efter nästan fem år av bloggande, är det alltså dags att avsluta. Så vad har hänt med digitaliseringen och framtiden under tiden? Var står vi idag?

Jag skummar mina gamla texter och kan konstatera att vissa saker har förändrats mycket under de senaste fem åren, och andra inte alls.

Vi står fortfarande och velar och tvekar kring hur den digitala transformationen av samhällsbyggnadssektorn görs bäst. Handlar det om att rationalisera och förbättra befintliga system i modernismens anda – det vill säga bli än mer effektiva på att planera, förutse och producera byggnader och byggda miljöer? Helst som färdiga standardmoduler på fabrik.

Eller finns det möjligheter att nyttja digitalisering och AI för att låta arkitekturen, människan och naturen bli mindre homogen, repetitiv och standardiserad? Kan det digitala hjälpa oss att se och värna det lokala, unika och udda?

Jag vill se en framtid där digitaliseringen nyttjas för att möjliggöra brukandet av lokala material, återbruk och hantverk. Där vi kan vara mer inkluderande och öppna för olika aktörers och perspektiv och behov, både mänskliga och andra arters.

I förra veckan anordnade vi på Fojab ett webbinarium om möjligheter och utmaningar med att skala upp återbruk i dagens byggsektor.

För mig klarnade det under samtalet att vi kan ta oss an frågan på olika sätt. Det gängse verkar vara att vi ska utgå från hur vi i dag gestaltar och bygger våra byggnader. Vi kan gömma de återbrukade materialen bakom gips och inklädnader, och mest fokusera på det som kan ske i det dolda. Lägga ansvaret på produktleverantörerna att lösa både frågan om återbruk och återvinning, och fortsätta som vanligt.

Detta är såklart superviktigt, men vi riskerar att missa de riktigt spännande möjligheterna så vi kan inte stanna här.

Jag vill att vi tar chansen att förändra vår relation till materialen, arkitekturen och platsen. Hittar nya förhållningssätt, gestaltnings- och byggmetoder som utgår från det som finns lokalt på platsen och det som kan bidra till att regenerera miljö och grannskap. Låter en radikal digital transformation leda vägen mot en arkitektur som handlar om formandet av rum, material och platser med hänsyn till det lokalt unika, kulturellt specifika och behoven för både människa och natur.

Här skulle arkitektens roll och ansvar kunna växa, och arkitekturen bli mer än summan av ett antal produktval.

Där är vi inte än, men bara att dessa samtal förs både i stängda och öppna rum, i branschspecifika sammanhang och i dagspressen är ett tecken på förändring.

De senaste åren har burit med sig massor av piloter som utforskar, testar och möjliggör återbruk på olika sätt, men också nya företag, tjänster och verktyg. Det har skett ett intensivt kunskapsbyggande kring hur sektorn ska ställa om från linjärt till cirkulärt, men som alltid i omställningar finns det stora osäkerheter. Var vi landar, och hur vår sektor knyter ihop återbruk, cirkularitet och digitalisering är fortfarande till stor del höljt i dunkel.

Det som dock har förändrats är att en större ödmjukhet kring vad vi står inför har vuxit fram. En ödmjukhet inför att vi inte vet hur alla lösningar ser ut, vad som är bästa sättet att arbeta på. Att vi behöver hjälpas åt. Att utmaningarna vi står inför är så pass stora och komplexa att vi bara kan lösa dem tillsammans, och att det kräver att vi lyssnar mer på varandra.

För fem år sedan hade vi en större tilltro till att tekniken skulle lösa våra utmaningar än vad vi har i dag. Kanske beror det på insikter som växte fram under pandemins snabba teknikimplementering i samhället.

Eller senaste årens snabba AI-utveckling som har hunnit med både en hype kombinerat med en utbredd rädsla, men just nu pausar i något av en besvikelse över att det vi ser inte riktigt är så intelligent som vi önskar eller föreställde oss. Oavsett är insikten att människan behövs, och att tekniken inte kan åstadkomma någon förändring alls, om inte människan är villig att förändras.

Ibland känns framtiden nattsvart. Men ljusglimtar jag ändå hittar här och där är alla de människor i min närhet som öppnar upp för engagerande samtal kring hur vi kan bygga en bättre värld, en mer hållbar, inkluderande och vacker värld, snarare än att fokusera på hur vi kan skapa ännu en byggnad, sälja ännu en tjänst, konsumera än mer resurser.

Det är i dessa ljusglimtar jag vill injicera kraften från den digitala transformationen. Som ett verktyg för att bygga en bättre värld.

Tack alla ni som har läst mina tankar här i bloggen, och tack Sveriges Arkitekter för förtroendet.

Petra Jenning