Fysiska rum skapar ordning i hjärnan

För många år sedan satt jag i en panel på en VR-konferens. Vi hade precis börjat jobba aktivt med VR, virtual reality, i vår designprocess på kontoret och jag var där för att berätta om det. VR kändes nytt och spännande. Majoriteten i publiken var tech-frälsta människor som såg massor av potential i den nya tekniken.

När vi satt där i panelen fick jag en fråga från någon i publiken. Den löd på ett ungefär: Kommer den digitala tekniken att göra det irrelevant hur fysiska miljöer ser ut framöver? Kommer rum att bli tomma boxar där vi projicerar eller upplever digitalt innehåll som gör att de förändrar uttryck efter behov och lust? Jag kände hur det skrek inombords. Nej, det vill jag ju inte. Den världen vill inte jag leva i! Samtidigt, efter två dagars matning av visuell digital teknik och hur fantastisk den är för människan, var det en relevant fråga.

Coronarestriktionerna har släppt och vi har officiellt tagit oss igenom pandemin (peppar peppar). En av de stora insikterna jag personligen tar med mig från de här två åren är vikten av det fysiska.

Mitt hemmakontor svämmar över av papper. Kladdiga anteckningar från digitala möten på vita A4-papper i lösblad. Spännande tankar och viktig information blandat med scribbles, små kom-ihågnoteringar, skisser och idéer. Trots att allt antecknas och jag försöker sortera papperen efterhand tappar jag massor av bollar, glömmer det jag tänkt, och hittar inte fram till var jag sparade informationen i mitt eget huvud.

Anledningen (som jag har valt av flera möjliga alternativ) är att jag inte kan hänga upp mina minnen på det fysiska rummet. Har jag haft ett intressant möte brukar jag minnas det som sas genom att tänka på platsen mötet ägde rum i, genom att föreställa mig personen, stolarna vi satt i, väggarna, lukten och hela upplevelsen.

Nu när alla möten har skett digitalt flyter allt samman, ett ansikte på skärmen byts mot ett annat. En papperslapp mot nästa. Och jag tappar bort mig i min egen hjärna då alla minnen har samma fysiska attribut. De är skapade framför samma dator, sittandes på samma stol, i samma rum och med samma anteckningsblock.

Jag gillar att spara böcker jag har läst, och jag gillar att ha massor av olästa böcker i bokhyllan. De är liksom en potential, en värld att upptäcka. Min man däremot gillar att göra sig av med böckerna. Väl lästa ser han inget värde i att ha dem kvar. För mig är det omöjligt att minnas dem om jag inte kan se dem, ta på dem, känna lukten av dem. Då minns jag gestalterna, händelserna och känslorna.

Jag antar att det är därför vi generellt tenderar att spara saker, fylla våra utrymmen, svämma över våra lägenhetsförråd med prylar som en gång har använts men som vi inte riktigt har hjärta att göra oss av med. För att det fysiska är viktigt.

En skata flyger förbi utanför fönstret. Den lever ett annat liv, fritt från prylar. Jag undrar hur dess minne fungerar.

Vi är precis på väg att flytta vårt Malmökontor. Från ett relativt nybyggt område i Västra hamnen till en gammal fabrik inne i stan. Nu är det bara veckor kvar och vi längtar alla efter nya fysiska miljöer att lära känna, bo in oss i och skapa nya minnen i. Nya miljöer för oss, men gamla ändå. Miljöer som kommer med historia och någon annans minnen. Precis den typen av miljö där mitt minne och mina tankar fungerar som bäst, där det finns mycket detaljer, akustik och rumslighet för minnena att fästa i.

Så med detta vill jag slå ett slag för vikten av den fysiska miljön, och vikten av variation och detaljrikedom i rummen som omger oss. För jag tror inte jag är ensam om att hjärnan funkar bättre i det fysiska rummet än i den digitala. Så när vi bygger om och bygger nytt, bygg med känsla, rita variation, detaljrikedom och rum som tar andan ur oss. Rum som påverkar själ och hjärta. Då kommer vi att minnas livet och dö lyckligare.

Arkitekt SAR/MSA Petra Jenning

P.S. Jag minns inte om jag lyckades ge något särskilt intelligent svar på frågan i paneldebatten, mer än att forskning har visat att den fysiska miljön är viktig för vårt mående och presterande, och att jag tror att den kan bli ännu viktigare i en digital tid. Sitter någon av er på ny forskning i ämnet så dela gärna med er, för det hade varit fint att kunna svara på frågan utan att börja med: ”Jag tror att…”