Människan och maskinen

Med det menar jag intensivt i samma bemärkelse som DeLanda pratar om intensitivitet, som något integrerat, något som förstärker, som är del av och som är själva egenskapen, beteendet och varandet. Motsatsen är extensivt. Det extensiva är utbredningen i rummet, storleken, utseendet, formen. Vi kan ha möten fysiskt eller virtuellt, genom att ändra den extensiva parametern, men mötets kärna, varande och funktion förblir den samma. Eller så kan vi ändra vad mötet är i grunden, hitta ett nytt sätt att mötas, en ny form av kommunikation, vi kan ändra dess intensiva egenskaper. Låta mötet i sig förvandlas till något annat, något nytt som ger andra saker.

På samma sätt kan teknologi integreras i arkitekturpraktiken på ett intensivt sätt och i grunden förändra både arkitektrollen så väl som vad arkitekturen blir och är. Maskinen innebär en möjlighet att ge människan superkrafter. Exemplen är många, enklast är kanske flygmaskinen som gett oss förmågan att flyga. En förmåga som i första hand är en extensiv förändring av människans kapacitet. Ett annat exempel är internet, som gett oss tillgången till oändligt minne. Helt klart en intensiv förmåga som i grunden har förändrat vad det är att vara människa, som individ och som grupp. Det har förändrat hur vi ser på oss själva och vår plats på jorden. Det har gett oss nya perspektiv bortom tid och rum.

En aktuell fråga i min filterbubbla just nu handlar om relationen mellan människa och maskin, liksom hur teknologi kan vara en intensiv egenskap inom arkitekturpraktik. Det finns en tydlig trend av att det är det mätbara i samhället som är giltigt. Mätbart, dokumenterat, kvalitetssäkrat. Särskilt i Sverige tenderar vi att gilla det rationella och lyssna på våra experter. (Något som har tydliggjorts i hanteringen av corona-pandemin.) Som praktiserande arkitekt upplever jag ofta att det är svårt att prata om det mjuka, om estetik och om det sköna. Dels för att jag kanske bara inte är så bra på att verbalisera det, men dels för att det mätbara tycks ha rätten att gå före. Missförstå mig inte nu, jag gillar att mäta, jag gillar det rationella och logisk argumentation. Men jag ser en trend att teknologin används på ett extensivt sätt för att mäta arkitekturen, och skulle vilja slå ett slag för att vi snarare försöker integrera teknologin intensivt i vår process, i vår praktik och i vår arkitektur. Det innebär att vi behöver blanda ihop människan och maskinen, och arbeta tätare tillsammans. Låta maskinen ta över och utöka vissa av våra funktioner för att som arkitekter få fler sinnen, skarpare ögon och bättre förståelse för rummen vi skapar.

Det pågår just nu en global kapprustning inom utvecklandet av olika analys- och visualiseringsverktyg som kan hjälpa oss att mäta den byggda miljön innan den byggs. Olika techbolag (både de stora som är etablerade på marknaden sedan decennier tillbaka och nya hungriga start-ups som attraherar riskkapital) utvecklar verktyg som ska kunna ge oss information om det som ännu inte är byggt. Men lösryckt information riskerar att leda till förenklade slutsatser om den inte integreras med djup kunskap och bearbetas i en bra process. Jag tror på oss arkitekter och att just vi sitter på nyckeln för att framgångsrikt integrera den här typen av verktyg i en större process. Vi kan fungera som länken mellan redskapet och verkligheten och fånga möjligheten att förändra världen till något bättre, något mer hållbart och jämställt. Men vi behöver vara med i kapprustningen och vi behöver utveckla förmågan att bli ett mellan människa och maskin. Att arbeta intensivt med teknologi.

Petra Jenning är arkitekt SAR/MSA, partner på Fojab och ansvarig för FojabCode