Arkitekterna måste sluta stoppa huvudet i sanden

Modernismens grundtes är att funktionen styr utformningen. Därmed kommer formen i andra hand. Denna tes har styrt både hus- och stadsbyggandet. Under 1900-talets första tre årtionden skedde ett paradigmskifte i Europa med bland annat den schweizisk-franske arkitekten Le Corbusier i täten, som resulterade i modernismen. Synsättet på hur man byggde stad förändrades radikalt, kvartersstaden som ideal lämnades för att ge plats för ett stadsbyggande som baserades på rationella, ingenjörsmässiga bedömningar. Gator är inte längre gator och bottenvåningarna saknar lokaler för butiker, caféer och restauranger. Stadslivet försvinner.
Tidigare hade arkitekturen sakta glidit över i nästa tidsepok. Men i och med modernismen togs ett gigantiskt steg in i ett nytt sätt att se på arkitektur. Avsikterna var säkerligen goda, med målet att skapa en god livsmiljö för de många människorna. Och den bidrog till att vi i Sverige till stor del löste bostadsbristen och att människorna fick moderna lägenheter. Samtidigt förbättrades arbetsvillkoren för byggnadsarbetarna. Men analysen, speciellt inom stadsbyggnadsområdet, var alltför enkel och ovetenskaplig. När produktionskrafterna tog över på 1960-talet blev resultatet många gånger avskräckande.
På 1980-talet kom postmodernismen som motreaktion mot modernismen. Dess arkitekturavtryck i Sverige blev en mångfacetterad brygd, som jag tror de flesta idag ser som en parentes – exempelvis Södra Stationsområdet i Stockholm – men kvartersstaden var på väg tillbaka. I början på 2000-talet kom en reaktion mot denna föregående period i form av en nymodernism; Norra Hamnen i Helsingborg och Hammarby sjöstad i Stockholm kan tjäna som exempel.
Vi är nu mitt i en period som fram till helt nyligen varit driven av en glödhet bostadsmarknad. Tempot har inneburit en viss slentrianmässighet i vårt byggande. En hel del av det som byggts de senaste tio åren har kritiserats för en alltför enkel ”lådarkitektur”. I bräschen för denna kritik har Arkitekturupproret stått. Gruppen säger sig stå för folkets smak gentemot den elitistiska arkitektkåren som anses vara starkt lierad med sina beställare bland byggare och fastighetsbolag. Och visst ritar en del av arkitektkåren i dag verk som söker andra former, men i ärlighetens namn är den stora mängden projekt är en tämligen ensartad ”produktionalism”.
Det finns fortfarande mycket vi måste lära oss i Sverige. Även om vi, till skillnad mot många andra länder, börjat bygga kvartersstad igen i de yttre formerna, lever ändå modernismen kvar eftersom funktionalismen inte bara är den yttre stilen. De flesta bostadshus byggs på i princip samma sätt som under 1900-talet, där våningshöjder och mått helt anpassas efter användningssättet. Det gäller även kontorshus. Föränderligheten och hållbarheten över tid blir därmed begränsad, till skillnad mot Haussmanns kvarter i Paris. Dessutom har mode- och designbranschens snabba trender börjat gälla även så långsiktiga saker som hus- och stadsbyggande. Influenser tas från nätet eller korta studieresor till New York eller andra ”heta” städer. Nya idéer sprids, utan förankring och erfarenhet.
Det var utgångspunkten för den Arkitektursalong jag höll i på Fojab arkitekter i november 2018. I panelen fanns arkitekturhistorikern Martin Rörby, arkitekten Ola Broms Wessel från Spridd, som ritar ett omdiskuterat projekt i Växjö i nationalromantisk stil, en byggherre, Britta Blaxhult från Einar Mattsson, och så Stockholms stadsbyggnadsråd Joakim Larsson (M).
Tanken från Fojabs sida var att någon gång måste diskussionen om ”arkitekternas smak kontra folkets” tas. Vi kan inte stoppa huvudet i sanden. Självfallet håller jag med om att debatten från Arkitekturupproret många gånger har förts på ett hårt och polemiskt sätt med alltför mycket av personangrepp. Vi kan naturligtvis ha olika åsikter i frågan, men vi måste hitta en väg framåt i debatten för arkitekturens skull.
Diskussionen under den välbesökta Salongen mynnade ut i att framtiden kommer att bestå av en mångfald av värderingar och arkitekturuttryck. Martin Rörby påpekade att stora stadsomdaningar har skett många gånger under historiens förlopp. Förmodligen är modernismens relativt likartade arkitektursyn på väg att ersättas av en mer mångfacetterad syn på vad som är god arkitektur. Och god arkitektur är självfallet något mer än bara stil. Det handlar om skalan och att husen och staden åldras vackert, det handlar om mellanrummen mellan husen och att vi människor lever olika liv och på olika sätt. Så idén om att folket har en enda vilja och en smak är definitivt att förenkla frågan. Det har inte mycket att göra med verklighetens mångfald.
Vi kan nog vara överens om att materialkunskapen och hantverksskickligheten till stor del har försvunnit hos våra svenska byggare. I Spridds projekt i Växjö vill man just prova om man med lite större budget kan åstadkomma byggnader med hög nivå på hantverket. Man kan därför hoppas på att ny digital teknik kan visa oss vägen till en mer varierad och detaljrik arkitektur. Britta Blaxhult beskrev att de flesta köpare i första hand väljer bostad utifrån planlösning, inte fasader. Ingen i panelen eller bland åhörarna ville riktigt ta i frågan om vad ”folket” vill ha, inte ens folkets representant, politikern Joakim Larsson. De flesta av oss har dock en tendens att föredra äldre stadsdelar och trähusstäder, även arkitekter. Det handlar många gånger om just skalan och att de har åldrats vackert. Ändå drivs vi av att vi vill vara moderna och skapa nutida arkitektur. Vi ser i alltför hög grad utvecklingen som linjär utifrån modernismen som rättesnöre. I stället bör vi tänka mer cirkulärt och mer mångfald. Många uttryck kommer att bättre skildra det samhälle vi lever i.
Det är som sagt bra att vi har fått en diskussion om arkitektur och om hur vi bygger en levande stad. Det finns ett stigande intresse hos allmänheten, vilket i sig är positivt. En relativ stark konsensus finns i arkitektkåren och arkitekturskolorna om vad som är god arkitektur. Jag är själv modernist i grunden och tycker att mycket av det som görs i dag är bra. Men jag tror att vi måste öppna oss mer, lyssna mer ödmjukt till en del av den kritik som förs fram och försöka argumentera bättre. Jag tror därför att det är viktigt att vi som försöker få till en seriös debatt, engagerar oss i att sprida kunskapen om god arkitektur och stadsbyggnad.

Robert Lavelid är arkitekt SAR/MSA