Arkitekturpropositionen – ett uddlöst dokument

Nu när jag har läst ”proppen” konstaterar jag att den tyvärr mestadels består av en massa till intet förpliktigande fraser och ord av typen ”estetiska, konstnärliga och kulturhistoriska värden ska tas till vara och utvecklas”. Ja, vilka skulle säga motsatsen? Frågan är, vilka verktyg innehåller propositionen om vi arkitekter ska diskutera med Skanska eller något annat stort privat fastighetsbolag? Och vad ska de stackars kommunerna sätta emot de stora byggaktörerna?

Visst är det bra att regeringen, åtminstone i ord, satsar på arkitektur och design. Dessutom självklart bra att den anslår medel till Boverket för att kunna anställa 50 nya medarbetare, varav majoriteten arkitekter. Visst är det bra att vi får behålla Arkdes – även om jag personligen inte tycker vi ska blanda design och arkitektur på samma museum. Arkdes får ju bland annat i uppdrag att följa upp politikens genomslag på arkitektur-, form- och designområdet. Sedan kan man undra hur det ska gå till. Och visst är det bra med någon form av ”riksarkitekt”. (Att en sådan befattning ska till framgick av presskonferensen, men står inte i propositionen).

Regeringens satsning på ett samhälle som håller ihop och motverkar segregation är naturligtvis välkommen. Den nya myndigheten Delmos, Delegationen mot segregation, kan här göra ett viktigt arbete. Det är också bra att man i en tid där många kulturhistoriska värden står på spel ger Riksantikvarieämbetet ett uppdrag att samla och redovisa kunskap om liksom goda exempel på hur kulturhistoriska  värden ska integreras. Att Boverket får i uppdrag att ta fram en vägledning för vårdmiljöer och för gestaltning av skolor och för skolor inklusive utemiljön är positivt, liksom att de miljöer vi skapar ska vara tillgängliga.

Men av annat i Christer Larssons utredning blev intet: Den utmärkta idén att skapa en motsvarighet till danska fonden Realdania skrotades. Ingen ”Myndighet för gestaltad miljö” blev det. Inte heller anges några medel  för exportsatsningar och det blev inget ”wild card”-system. Och tråkigt nog inte heller något anslag till experimentellt/innovativt byggande

Så vilka verktyg ger propositionen oss att flytta fram positionerna? Vi kan jämföra med det förra handlingsprogrammet, Framtidsformer från 1998. Och vi vet ju alla hur det gick med de i princip identiska slagord som på samma flummiga sätt formulerades där. Inte har väl arkitektens position i byggprocessen blivit direkt starkare under dessa 20 år. Istället hör en ökad användning av totalentreprenader och uppdelning av projekteringen mellan olika arkitektkontor till vardagen för många av oss. Byggentreprenörerna har däremot förstärkt sin roll genom att bli developers i stället för att som tidigare i första hand ha varit byggande entreprenörer. Inom bostadssektorn styrs kreativiteten av byggherrarnas ”plattformar” som snart reducerar oss till fasaddekoratörer – i bästa fall. Men visst, vi arkitekter kan glädja oss åt att vissa i vår kår blivit byggande arkitekter.

Istället för intetsägande ord och meningar behövs verkliga, substantiella verktyg:

Vi behöver riktlinjer och stöd när det gäller till exempel omdaningen av våra städers centrala delar, i en tid när stora kulturhistoriska värden står på spel men också för våra städers köp- och industriområden. Här borde en fond av typen Realdania kunna göra stor nytta, liksom inom det bortglömda exportområdet.

Vi behöver stöd och riktlinjer för hur vi bygger städer i form av olika kvalitetskrav gällande hushöjder, täthet, parker, ljus och luft. Arkitekturprogram och juridiskt lama gestaltningsprogram lurar in oss i tron att det blir som det står. Men utan juridiska och ekonomiska konsekvenser kan man inte styra det i genomförandeskedet. De tidiga instrumenten i form av exempelvis byggnadsstadgor har visat sig betydligt mer verkningsfulla än tjusiga, bildstinna arkitekturprogram.

På annat sätt kan vi inte ta oss an till exempel dessa stora, oftast fruktansvärt fula, gränsområden i städernas utkanter som består av köpcentrum och småindustri. Vad kan en stackars stadsarkitekt göra i dessa vilda västern-områden, där merparten av oss vistas många dagar per år ? Och utan starka styrinstrument, hur ska den enskilde arkitekten, som sitter mitt emot sin beställare från det stora byggbolaget, kunna stå upp och hävda att ”hållbarhet och kvalitet inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”?

Vi behöver riktlinjer för hur vi bygger verklig långsiktig hållbarhet även när det gäller integration, flexibilitet och förändring över tid.

Robert Lavelid arkitekt SAR/MSA

P.S. Realdania är en dansk fond vars avkastning används för projekt som har med bevarande av byggnadsverk och andra miljöer.