Den mänskliga dimensionen

Människan är gjord för att gå och med den hastighet det innebär. Det är i mellanrummet mellan husen stadslivet utspelar sig: på gator, torg och platser, i parker, på bussen och spårvagnen. Flygperspektiv lämpar sig inte i stadsbyggandet, hävdar Jan Gehl vidare. Kontakter mellan människor ska ha möjlighet att uppstå spontant, på trottoaren tittande i ett skyltfönster eller sittande på en uteservering. Arkitekturen och stadsbyggandets huvuduppgift är att skapa behagliga, funktionella och upplevelserika rum där människor vistas. Under modernismen försvann till stor del dessa rum och ersattes av separata, fritt liggande byggnader med överblivna ytor däremellan. 

En mänsklig stad bjuder in fotgängare och cyklister till att på ett säkert och tryggt sätt vistas i stadsrummet. Att satsa på den mänskliga dimensionen i stadsbyggandet kostar inga stora summor pengar och skapar sundare, attraktivare och hållbarare städer, städer där människor trivs.

Människor uppskattar att se och uppleva andra människor. Kan vi välja mellan att gå på en gata med många människor och en folktom, väljer vi oftast den där många människor går. Vi mår normalt bra av komplexitet och variation som stimulerar vår hjärna. Bra tillgänglighet från porten till butiker och servicefunktioner av olika slag, liksom busshållplatser och annan kollektivtrafik, är en viktig faktor för en levande stad. Aktionsradien för de flesta människor till fots är mellan 400 och 800 meter. Det är också måttet som ligger till grund för den så kallade 15-minutersstaden, som lanserats av innovations- och entreprenörskapsprofessorn Carlos Moreno vid Sorbonne i  Paris.

Som framgår av min nyligen utgivna bok ”Koden för en bra stad – Haussmanns Paris” bygger Paris till största delen på relativt små oregelbundna bebyggelsekvarter, omgivna av gator med likartade proportioner och med breda trottoarer. Byggnaderna bildar en helhet som förstärks genom sammanhållna proportioner, taklisthöjder och fasadprinciper utifrån de gestaltningsregler Haussmanns team satte upp. De enskilda husen har normalt en sekundär betydelse i staden. Det är när husen sätts samman som offentliga mellanrum uppstår, de mellanrum där livet fortgår. I grunden till denna parisiska stadstyp ligger en skala som bygger på den mänskliga dimensionen. Till detta kommer i Paris den extremt höga tätheten av butiker, caféer och andra servicefunktioner i kvarterens bottenvåningar.

Den amerikanske arkitekten och stadsbyggaren Kevin Lynch menar i sin bok ”Site planning” att rumsdimensioner på 25 meter av flertalet upplevs som behagliga ur social synvinkel, medan rumsdimensioner över 100 meter inte existerar i bra städer. Den mänskliga skalan innebär att först på 100 meters avstånd kan vi se rörelser och kroppsspråk. Vid 20–25 meter kan vi se varandras ansiktsuttryck och under sju meter kan känslouttryck ses och känslor upplevas. 

Människans relationer till storleken på byggnaderna och staden påverkar henne i hög grad. Därför är mått och proportioner så viktiga. Ofta görs gator för breda och platser och torg för stora. Många gånger är ett mindre mått bättre än ett större. Proportionerna mellan bredd och hushöjd är synnerligen viktiga och kan inte styras av enbart funktionella, tekniska önskemål från gatukontor eller motsvarande. 

Med fysisk planering kan man skapa såväl levande som livlösa och omänskliga städer med samma goda sociala avsikter. Hur byggnader placeras, hur höga de är och vilken funktion de innehåller är en avgörande faktor som påverkar hur människor dras till varandra och kan leva i staden. God stadsbyggnad skapas i tre dimensioner där måtten på ”rummen” ska vara anpassade efter människans och därmed relaterade till sin omgivning. 

I Europa har man återigen varefter börjat lära sig att utgå ifrån den mänskliga dimensionen, men i Sydostasien och oljestaterna på arabiska halvön, fortsätter man att bygga den funktionsseparerade, höghusorienterade och bilberoende staden. Här syns ingenting av de grundstenar som bygger bra stad. 

Det är gigantiska miljonprogram som när det gäller den fysiska strukturen är helt omänskliga och så långt man kan komma från den goda stadens kriterier. Så modernismen och det storskaliga stadsbyggandet som kom med den, avskräcker uppenbarligen inte ännu i tillräcklig hög grad. Det verkar som att alla själva måste göra om samma misstag innan man lär sig. 

Låt oss ändå hoppas att det storskaliga, funktionsseparerade stadsbyggandet blir kortvarigt även där och att den mänskliga dimensionen snabbt vinner mark.

Robert Lavelid är oberoende arkitekt SAR/MSA