Drömmen om en människovänlig arkitektur

Ibland blir man förstummad som arkitekt. Efter mer än 40 år i yrket hände det mig, som trodde att jag sett det mesta av modernismens mer spektakulära projekt.

Intill det azurblå Medelhavet i en brant sluttning från de röda Estérelbergen, i Théoule-sur-Mer, någon mil väster om Cannes, ligger en stor villa på 800 kvadratmeter. En villa som på många sätt är exceptionell och snarare leder tankarna till en Star Wars-film än en vanlig villa.

Huset – som snarast upplevs som flera hoplänkade hus – ritades av den ungersk-franska arkitekten Antti Lovag. Han föddes i Budapest, med en finsk mamma och rysk pappa.

Även en svensk koppling finns. Han studerade skeppsbyggnadsteknik och maskinteknik några terminer på KTH i Stockholm, innan han ryckte in i finska fortsättningskriget och hamnade i fångläger under andra världskriget.

Efter freden 1945 reser han till Paris och börjar studera till arkitekt. Han fullgör aldrig utbildningen utan tar i stället anställning hos arkitekten och formgivaren Jean Prouvé. Antti Lovag kallar sig själv ”habitolog”, hellre än arkitekt. Han är nöjd med att han inte tog arkitektexamen, då han ansåg att det ger honom en större frihet.

1963 flyttar Antti Lovag till franska Rivieran och inleder ett samarbete med Jacques Couëlle, en pionjär inom skulptural arkitektur. Lovag jobbar på hans kontor och deltar i det kända Cité Marine i Port-La-Galère i Théole-sur Mer. Men efter en tid gör han sig fri och öppnar eget. Han drömmer om en människovänlig arkitektur som förenar naturens former med människokroppens rörelser. Han ställer frågan: varför måste hus bestå av räta vinklar och linjer?

Som liten hade han byggt snöigloos, små runda hus i snö med sammankopplade gångar. Något sådant vill han nu göra i Sydfrankrike.

Ja, inte i snö naturligtvis, utan i stål och betong. Husen skulle sedan färgsättas utifrån de lokala naturfärgerna.

Antti Lovag träffar industrimannen Pierre Bernard från Lyon träffas på en middag 1971. De blir snart inbegripna i en häftig diskussion om arkitektur, som paradoxalt nog blir grogrunden till en livslång vänskap. Bernard ger Lovag i uppdrag att rita ett sommarhus i den vackra sluttningen i Théoule-sur-Mer. Huset döptes till ”La Maison Bernard”. Lovag ställde dock tre krav för att han skulle åta sig uppdraget.

”Han kunde inte säga hur mycket huset skulle komma att kosta, han kunde inte säga när det skulle vara färdigt, och inte heller hur mycket det skulle kosta”, står det i boken ”Fond de dotation”. Ändå gav Bernard honom de fria händer han behövde.

Antti Lovag anser att arkitekten ska vara med på byggplatsen under hela processen. Först då är det möjligt att forma ett hus som är mänskligt. Han lever alltså på bygget i den branta sluttningen ner mot Medelhavet.

När huset är färdigt så har han levt igenom alla delar i huset och alla årstider, för att förstå hur solen vandrar och hur det kommer att vara att leva där för Bernards familj under årets alla skiftningar. Varje fönster och uteplats väljs omsorgsfullt utifrån hur ljuset faller vid olika tider under dagen. Han gör inga planer, inga ritningar, utan skissar i stället på marken eller i den halvfärdiga betongen. Allt detta tar naturligtvis lång tid. Huset står färdigt i slutet på 1970-talet.

La Maison Bernard består av ett antal olika sfäriska former, som förbinds med länkar, och blir till slut cirka 800 kvadratmeter. Det har inga räta vinklar vilket medger att fantasin får fullt spelrum och kraft. Antti Lovag menar att den runda formen är den som bäst harmonierar med människans morfologi.

Bubbelformerna skapas i samklang mellan arkitekten, byggherren och byggnadsarbetarna. De byggs upp i nät av järn och sprutbetong, enligt en slags ”trial and error”-metod. Med sina fantasieggande runda former och interiöra färgsättning blir villan en symbol för 1970-talets avantgarde.

”Jag önskar ett hus i mänsklig skala, där man trivs och njuter av att leva och där man mår bra … I ett ord, där man känner livsglädje, kanske som i ett näste”, sa Antii Lovag.

Innan det är helt färdigt börjar arkitekten Lovag och byggherren Bernard att fundera på ett nytt projekt, på en höjd relativt nära det första huset. Det kommer att heta ”Le Palais Bulles” (Bubbelpalatset) och blir runt 1 200 kvm.

Tyvärr hann det inte byggas färdigt innan Pierre Bernard avlider 1991. Modeskaparen Pierre Cardin köper huset på auktion 1992. Lovag vill färdigställa huset, men blir osams med Cardin. Lovag tvingas lämna bygget och arbetet tas över av en italiensk arkitekt, som genast bryter mot Lovags arkitektoniska grund, att inte rita räta linjer.

Tyvärr går inte huset att besöka, men om man har gott om pengar kan man hyra Pierre Cardins gamla hem för 300 000 Euro per dag.

La Maison Bernard ägs och sköts i dag av en stiftelse. Arkitekturintresserade kan besöka huset efter föranmälan. På 2010-talet restaurerar Pierre Bernards barn husets interiör med hjälp av arkitekten Odile Decq.

Man kan ha olika åsikter om denna typ av arkitektur, precis som om all arkitektur.

Huset kräver mycket energi, men ger också mycket energi tillbaka. På platsen slås man av att … oj! så här kan man också göra. Fantasin har inga gränser. Är det arkitektur eller en avancerad konstinstallation?

När man betänker att husen byggdes på 1970-talet, innan datorernas intåg i arkitektbranschen, kan man tycka att detta experiment i runda, mänskliga former, är fascinerande. Jag tillhör dem som trodde att de moderna digitala ritverktygen skulle släppa fram nya intressanta former. I stället visar modern arkitektur, med några få undantag, en kanske ännu större rädsla att gå ifrån den räta vinkeln och sketch-up-boxen, än vad som var fallet under såväl Gaudis, Le Corbusiers och Lovags tid.

Robert Lavelid

P.S. Källor till bloggen är Stiftelsens bok om projektet, ”Fond de dotation” och tidningen Rivieranytt. Jag har fritt översatt från franska. Bilderna har jag fotograferat av ur ”Fond de dotation”. Bokens fotograf är Yves Gellie.