Korta hus ger trivsamma städer

Vi vet alla i vår bransch att småskalighet gynnar mångfald och gör våra städer och boendemiljöer intressantare att leva i.

En småskalighet som vi dock sällan pratar om, är den som kanske är en av de väsentligaste.  Det handlar om huskropparnas (oftast lika med fastigheternas) längd utefter våra gator. En faktor som i hög grad påverkar om vi får så kallade levande bottenvåningar eller inte. Här har vi samtidigt en av de viktigaste konflikterna mellan byggherrarnas intresse att få så stora projekt som möjligt och allmänintresset att få intressanta, levande gator att gå på. Och tyvärr har vi arkitekter många gånger varit så glada i att få rita så mycket som möjligt så att vi inte ifrågasätter det självklara.

Kommunernas stadsbyggnadskontor väger lätt i jämförelse med byggherrarna, som gjort upp med politiker eller exploateringskontoren om en så stor mängd lägenheter som möjligt. Det är naturligtvis rationellt och bekvämt för bägge parter.

Så här har det alltid varit – åtminstone de 45 år som jag har jobbat i branschen: Bolagen vill ha så och så många lägenheter, för annars…, säger de gråtande, kan vi inte bygga. Så visar det sig sällan vara. Det brukar byggas ändå, märkligt nog. Kanske med något lägre vinstmarginaler, men oftast tillräckligt.

För när lågkonjunkturen slår till går det plötsligt bra med mindre projekt. När jag var ung arkitekt på 1980-talet var det minst 100–150 lägenheter som måste byggas på ett bräde.

På 1990-talets senare del gick det bra med 30–50 lägenheter, vilket sedan ökade när konjunkturen i samband med projekt som Hammarby sjöstad tog fart igen i 2000-talets början. Ett undantag var Bo 01 i Malmö, som tvingade fram betydligt småskaligare projekt – till gagn för helheten. Även Norra Djurgårdsstan har i vissa delar mer mänskliga storlekar på huskropparna.

Korta hus ger normalt korta avstånd mellan portarna, vilket innebär att trapphusen mynnar direkt ut mot gatan. Detta i sin tur leder till levande gator och trottoarer, som dessutom blir säkrare på kvällarna. Människor befolkar trottoarerna, gör dem intressanta att vistas på. Trottoarens uppgift är just att skapa kontaktmöjligheter, att vara en informell plats för möten och samtal. Betydelsen av det kan inte överdrivas. Den är gemenskap utan att man måste bjuda in någon i det privata.

Långa längder med stora kedjebutiker eller ”döda” bankfönster gör ingen människa glad. I sin iver att skapa så få trapphus som möjligt går många arkitekter i fällan, genom att skapa loftgångar (om än med nya trendiga benämningar, som ”gallerior” eller ”loggior”). Det bidrar till fastighetsbolagens vinster, men knappast till större livaktighet på gatorna.

Människor uppskattar att se och uppleva andra människor, slog både Jane Jacobs och Jan Gehl fast i sina stadsbyggnadsbiblar. Människan är en social varelse och har behov av att ta emot många stimuli från omgivningen. Kan vi välja mellan att gå på en gata med många människor och på en folktom, väljer vi oftast den där många går.

Med fysisk planering kan man skapa såväl levande som livlösa, omänskliga städer med samma goda avsikter.

Det gäller för kommunernas tekniska kontor dela in tomterna (markanvisningarna eller tomträtterna) i små enheter om mellan 20–50 lägenheter. Här måste stadsbyggnadskontoren stå emot byggbolagens krav. Att göra fejkade uppdelningar av huslängderna genom att låta samma arkitekt sätta lite olika färg eller prägel på husen ekar lika tomt som meningslöst. Det är bara att lura sig själv och staden.

Åk gärna runt i våra svenska nybyggnadsområden runt storstäderna och se vad resultaten blir av stora markanvisningar. Självklart beror en levande stad inte bara på denna faktor. (Min bok ”Koden för en bra stad” visar även vilka andra förutsättningar som behövs.) Men den är synnerligen viktig och är verkligen styvmoderligt behandlad.

En mänsklig stad bjuder in fotgängare och cyklister till att på ett säkert sätt vistas i stadsrummet. Att satsa på den mänskliga dimensionen i stadsbyggandet kostar inga stora summor, men skapar sundare, attraktivare och hållbarare städer. Städer där människor trivs.

Så bästa kolleger – passa nu på i lågkonjunkturen att sätta er in i fastighetsekonomi. Gå sedan ut i verkligheten och titta på resultaten av för långa huslängder.

På så sätt kan ni bättre argumentera för de värden som vi skapar när vi håller igen på husens längder. Det gäller såväl er som jobbar på privata kontor som er som jobbar kommunalt.

Ha en skön sommar!

Robert Lavelid

P.S. Jane Jacobs skrev ”The death and life of great american cities” 1961 och Jan Gehl “Livet mellem husene” 1971.